Ett ärligt och känslosamt inlägg om utanförskap

Det här inlägget kommer från hjärtat. Jag skriver inte för att få medhåll eller sympati, utan för att få ur mig det som länge legat och skavt.

För många år sedan valde jag att utesluta vissa närstående ur mitt liv. Det var inget lätt beslut, men det fanns en händelse som gjorde att jag helt enkelt inte orkade längre. Senare har jag även sagt upp kontakten med en annan närstående, av helt andra orsaker. Livet tar ibland oväntade vägar, och ibland måste man välja sig själv för att kunna må bra.

Men det finns en sak jag inte kan blunda för.

När någon blir bortvald — någon som inte gjort något fel, någon som faktiskt försöker, som vill umgås med sin familj, som skickar meddelanden men nästan aldrig får något svar tillbaka — då gör det ont. Då reagerar jag. För ingen människa förtjänar att känna sig osynlig eller oönskad, särskilt inte när allt de gör är att försöka hålla kontakten.

Jag tänker inte nämna några namn. De som känner till situationen vet ändå vilka jag syftar på.

Det handlar inte om att peka finger, utan om att belysa något som många nog kan känna igen sig i — hur det känns när man ger och ger, men aldrig får något tillbaka. För till slut tar energin slut. Det gäller i alla relationer, oavsett vem det handlar om. Man blir behandlad så som man själv behandlar andra.

Och innan någon känner sig provocerad eller vill ”rätta” mina tankar: det här är mina åsikter. Mina känslor. Mina upplevelser. Jag bestämmer inte hur någon annan ska känna eller tycka, och jag kräver inte att någon håller med mig. Vi är alla olika, och det är okej.

Det här är bara jag som försöker förstå, bearbeta och kanske också läka.