Nettans Ventil

Igår drog påsklovet äntligen igång, och vi började på bästa möjliga sätt – med en lugn hemmadag. Inga måsten, inget stress, bara vara tillsammans och landa lite efter vardagen. Det var faktiskt precis vad vi behövde. Idag blev det däremot lite mer äventyr när vi tog oss iväg på påsklovsbio. De visade "Bamse och havets hemlighet", och det var verkligen en hit! TyraMyra älskade den – men det gör hon ju i och för sig alltid när det handlar om Bamse och hans gäng.  Och jag måste erkänna att jag också tyckte den var riktigt bra. Det är något speciellt med de där filmerna som funkar för både stora och små. Senare idag väntar något minst lika mysigt – vi ska åka till farmor och fika. Hon hade lovat att baka en kaka, och det tackar man ju inte nej till. Det ska bli så fint att bara sitta ner, prata och njuta av lite hembakat. När vi kommer hem igen är det dags för middag… eller ja, jag ska laga mat i alla fall – som vanligt! Resten av veckan ser ut att bli ganska lugn, och vet ni vad...

I morse vaknade jag med tandvärk. Inte i en tand som finns kvar – utan i en som är borta. Ändå gör det ont i tandköttet, som om kroppen inte riktigt har förstått läget. Jag har tagit en tablett och hoppas att värken ger med sig under dagen. Öronen bråkar lite mer än vanligt också. Tinnitusen är tydligare idag, ett extra sus som ligger där i bakgrunden. Jag har tagit min nässpray, som faktiskt hjälper även för öronen. Locket har släppt mer eller mindre, även om det fortfarande kommer och går i båda öronen. Jag fortsätter med sprayen tills det försvinner helt – när det nu blir. Det får ta den tid det tar. Det är en sån där dag idag. Huvudet känns tungt, som om en huvudvärk smyger runt hörnet och funderar på att slå till. Jag hoppas att den tänker om. Kanske är det en förkylning på gång, för jag känner mig inte riktigt hundra utöver allt det andra. Men ändå – det blir en bra dag. Det har jag bestämt. TyraMyra ville inte vara på fritids idag, hon ville hem direkt efter skolan. Och det är o...

Det finns dagar då jag blir rädd. Inte lite orolig, utan på riktigt rädd. Rädd för att något är fel på riktigt – att jag håller på att försvinna in i något jag inte kan ta mig ur. Tankarna går till demens, till att tappa kontrollen över sitt eget minne, sitt eget jag. Men det jag egentligen lever med har ett namn som låter nästan för milt för hur det känns: hjärndimma . Hjärndimma är en av de där biverkningarna av klimakteriet som det inte pratas tillräckligt om. Det låter nästan lite fluffigt, som något tillfälligt och obetydligt. Men för den som upplever det är det allt annat än just det. Det handlar om att plötsligt glömma namn man alltid kunnat. Att tappa bort vad någon precis sagt. Att missa saker som normalt sett är självklara att komma ihåg. Det är som att hjärnan inte riktigt hänger med längre – som att någon dragit ner hastigheten utan att fråga. Det är svårt att förklara för någon som inte varit där. Och kanske är det just det som gör det så tungt. Omgivningen ser inte dimman...

Det enda som faktiskt känns lite jobbigt med att bli äldre och sakta kliva in i klimakteriet -  det är vikten. Jag gick ju såklart upp när jag väntade TyraMyra – det hör liksom till, kroppen gör sitt fantastiska jobb. Men efter det har vikten fortsatt uppåt lite till. Och det är där någonstans jag har fått stanna upp och känna efter.  Förr hade jag M i byxor, nu har jag XL. Och vet ni? Det är nog just den förändringen som skaver lite. Inte för att jag mår dåligt i mig själv – för det gör jag faktiskt inte – utan för att det är ovant. Jag känner inte riktigt igen mig i en kropp med lite rundare mage och bredare höfter. Det är nytt territorium. Och vi människor, vi är ju vanedjur. I överdelar ligger jag oftast på L nu, ibland M beroende på hur plaggen är sydda. Det är egentligen inget dramatiskt i det. Men siffror och bokstäver har en märklig förmåga att sätta sig i huvudet på en. Samtidigt vet jag ju – på riktigt – att jag duger precis som jag är. Jag är stark, jag finns där fö...

Alltså, vissa helger bara rusar förbi utan att man riktigt hinner med – och det här var definitivt en sån. Men ändå, vilken fin och mysig helg det blev när man tänker efter. I lördags jobbade mannen, och TyraMyra hade en riktig farmor-dag – vilket hon såklart älskar. Själv passade jag på att faktiskt ta det lugnt, på riktigt. Det händer ju inte allt för ofta. Jag invigde dessutom årets första kaffe på altanen, och bara det är ju en liten vårkänsla i sig. Solen värmde så där lagom och jag satt där med en bok och bara njöt. Inga måsten, inget stress – bara stillhet. Så himla skönt. Söndagen blev desto mer fartfylld! Vi packade in oss i bilen och styrde mot Växjö för att gå på megaloppis. Redan när vi kom fram möttes vi av en lång kö, och man tänkte ju direkt “ hur lång tid ska detta ta?” . Men det gick faktiskt över förväntan och vi kom in ganska snabbt ändå. Väl där inne, ja, det var minst sagt livat. Mycket folk är kanske en underdrift – det var trångt, stimmigt och lite kaosigt. Folk ...

Sommaren har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Det är som om hela livet får en annan rytm när ljuset dröjer sig kvar långt in på kvällen och morgnarna vaknar mjukt, utan brådska.  Redan när våren börjar smyga sig på, när de första lite varmare vindarna letar sig fram, börjar längtan. Längtan efter solens värme mot huden, efter att få släppa taget om lager på lager av kläder och istället svepa in sig i tunna, lätta sommarkläder som rör sig med vinden. Det är något nästan magiskt med den där första riktigt varma dagen. När man kan öppna altandörren på vid gavel och låta sommarluften fylla hela huset. Luften känns annorlunda då – lättare, mjukare, som om den bär med sig ett löfte om allt det där som väntar. Doften av nyklippt gräs, ljudet av fåglar som sjunger utan paus, och det där stilla bruset av liv som pågår överallt. Och så baden. De där spontana stunderna vid sjön när solen står högt och vattnet glittrar som om det försöker locka en i. Först tvekar man lite – doppar ...

De senaste två dagarna har gått i ett lugnt tempo tillsammans med familjen – precis så där stillsamt och vardagligt som man ibland verkligen behöver. I går tog vi en tur till Växjö tillsammans med svärmor för att handla lite. Det blev faktiskt några fina fynd, även om jag själv inte riktigt var på topp. Jag kände mig seg mest hela dagen och hade inte riktigt den där energin som annars brukar finnas där när man strosar runt i butiker. Men ibland får det vara så också – man behöver inte alltid vara på topp. I dag känns det däremot helt annorlunda. Jag känner mig mycket piggare, och jag undrar om det kanske är solens strålar som gör sitt. Det är något speciellt med ljuset som smyger sig in och ger ny energi. Eller så kan det faktiskt vara så enkelt som att jag har fått sova ordentligt i natt. För en gångs skull vaknade jag inte vid 03, vilket annars nästan har blivit en vana. Det är lite märkligt egentligen, hur kroppen kan ställa in sig på exakt samma tid natt efter natt. En annan liten ...

Det finns en period i livet som smyger sig på. Inte med pompa och ståt, utan mer som en envis liten röst som viskar: “Nu händer det grejer här”  Klimakteriet. Och ärligt talat – varför är det ingen som pratar ordentligt om det här? Jag menar, vi får hela paketet när det gäller puberteten. Broschyrer, lektioner, pinsamma samtal. Men klimakteriet? Där är det mest ett: “Du kan få lite vallningar, lite? lite?!" Plötsligt lever man i en kropp som känns… kreativ. En kropp som tänker: “Vad sägs om att bli kokhet mitt i ett möte?” “Eller vakna 03:17 varje natt utan anledning?” Och man bara: “Vi hade ju en överenskommelse??” Det är som att kroppen har bytt operativsystem utan att fråga. Och manualen? Den verkar ha kommit bort i posten. Det här är inte vanlig trötthet. Det är inte “jag sov lite dåligt” -trött. Det är mer: “Jag skulle kunna somna stående i duschen” -trött. Och det konstigaste är att man kan ha gjort… absolut ingenting. Ändå känns det som att man sprungit ett maraton – baklän...

I dag har jag blivit ett år äldre. Om jag ska vara helt ärlig så känns det inte särskilt annorlunda än i går. Det känns mest som en vanlig dag, inget dramatiskt eller speciellt. Livet rullar vidare ungefär som vanligt, och kanske är det faktiskt precis så det ska vara. Dagen började ändå väldigt fint. Jag blev väckt på morgonen med kaffe på sängen och paket från familjen. En sådan där liten gest som gör att man känner sig både uppskattad och omhändertagen. I paketen låg bland annat en jättefin mugg, och det är något speciellt med sådana presenter. En enkel sak i vardagen som man kommer använda ofta och som varje gång kan påminna om stunden när man fick den. Senare i eftermiddag blir det lite fika tillsammans med svärmor och familjen. Inget stort firande, bara något enkelt och trevligt. Ibland är det just de där små, lugna stunderna tillsammans som betyder mest. Ett samtal över en kopp kaffe, lite skratt och bara känslan av att vara tillsammans. När man blir äldre börjar man också tänka...

Det finns en särskild sorts stillhet i de här stunderna. En sådan där lugn stund när man stannar upp mitt i vardagen och bara låter blicken vila i fönstret. Ljuset faller mjukt över rummet, gardinerna ramar in utsikten och världen utanför känns både nära och lite drömlik på samma gång. Under vintern har man nästan glömt hur mycket ljuset betyder. Hur det sakta kan förändra ett rum, en dag och till och med ett humör. Men så kommer de där första veckorna när solen dröjer sig kvar lite längre på himlen och plötsligt märker man det – hur allt känns lite lättare. Växterna i fönstret verkar känna det också. De lutar sig mot ljuset, blad för blad, som om de hälsar våren välkommen långt innan den riktigt har hunnit fram. Påskliljorna lyser i sina krukor som små gula fyrar av hopp. De är enkla, men ändå så fulla av liv att de nästan sprider energi i hela rummet. Och kanske är det just de små sakerna som gör våren så speciell. Inte de stora förändringarna, utan de där nästan omärkliga detaljerna...

Tänk att i övermorgon är det min dag. Min dag att fylla år. Det känns nästan lite overkligt hur snabbt tiden går. När jag tänker tillbaka på hur mina födelsedagar brukade vara när jag var liten, så dyker det upp så många fina minnen. Pappa, farfar och farbror med familjen samlades för att fira mig. Det blev paket, tårta och skratt runt bordet. Ibland kanske vi åkte iväg någonstans för att fira lite extra, eller så blev det en riktigt god fika tillsammans. Det var liv och rörelse, många röster, och en känsla av att dagen verkligen var speciell. Nu ser födelsedagarna lite annorlunda ut. Inte sämre – bara annorlunda. Numera firar jag ganska lugnt tillsammans med den närmaste familjen. Det blir kanske kaffe och något gott till, men inte så mycket mer än så. Och det är egentligen helt okej. Livet förändras, och med det förändras också hur vi firar våra dagar. Samtidigt finns det förstås en liten önskan i hjärtat. Jag kan ibland drömma om att få huset fullt igen – fullt av barn och barnbarn...

I går tog det stopp. Kroppen visade tydligt att den var trött. Febern var på väg upp och varje led i kroppen värkte. Det var helt enkelt ett sådant tillfälle då man måste lyssna på signalerna, så jag valde att stanna hemma för att ge kroppen en chans att återhämta sig. I dag känns det annorlunda, men inte helt bra. Nu är det istället nacken och axlarna som gör sig påminda. Det känns nästan som om de ska sprängas, den där tryckande värken som gör att varje rörelse känns lite tyngre än vanligt. Som tur är hjälper värktabletter lite, så det går ändå att ta sig igenom dagen. Trots värken bestämde jag mig för att göra något som länge behövts – en ordentlig storstädning av lägenheten. Ibland är det märkligt hur motivationen kan dyka upp just när kroppen egentligen inte är på topp. Men steg för steg blev det gjort. Nu är det rent och fint igen, och golven luktar sådär härligt fräscht som de gör efter en riktigt grundlig städning. Det finns fortfarande mer att göra, men det värsta är i alla fa...

Nu har halva tiden av min praktik redan gått, och jag kan nästan inte riktigt förstå vart tiden har tagit vägen. Samtidigt känns det som att jag redan hunnit lära mig så mycket. Under den här tiden har jag fått ta del av flera nya tekniker och arbetssätt. Jag har också fått arbeta med bildschema och olika former av stöd som hjälper deltagarna i deras vardag. Det har varit väldigt intressant att få se hur sådana verktyg kan göra stor skillnad i människors dagliga liv. Men praktiken handlar inte bara om metoder och arbetssätt. Jag har också fått vara en del av deltagarnas vardag. Det har inneburit att jag fått följa med i olika aktiviteter och se hur dagarna fungerar i praktiken. Just den delen tycker jag är extra värdefull, eftersom man verkligen får en förståelse för människorna man möter och deras behov. Det är en lärorik praktik på många sätt, och jag känner att jag samlar på mig både kunskaper och erfarenheter som jag kommer bära med mig vidare i livet. Samtidigt som jag gör min pra...

Nu är våren äntligen här. Till och med den meteorologiska våren har kommit, och det känns verkligen som ett litet lyft i både kropp och själ. Ljuset är tillbaka, fåglarna hörs mer och man känner att naturen sakta börjar vakna igen. Samtidigt är det fortfarande lite lurigt med temperaturen. På morgonen är det ganska kyligt, särskilt när man ska iväg tidigt. Jag åker ju bussen på morgonen, så då blir det ändå en lite tjockare jacka. Mitt på dagen kan det kännas nästan vårvarmt, men tidiga morgnar på busshållplatsen kräver fortfarande lite varmare kläder. En lugn dag hos farmor och farfar I går tog vi det ganska lugnt. Tyra var hos farmor och farfar och bakade, vilket hon tyckte var väldigt roligt. Senare på dagen åkte vi dit och fikade tillsammans. Det är något speciellt med sådana där enkla stunder – kaffe, något gott och lite prat runt bordet. På kvällen blev det sedan lite mer firande. Vi var iväg och firade en vän som fyllde år. Det bjöds på god mat och självk...

I morse möttes jag återigen av en sån där magisk syn när jag tittade upp mot himlen. Månen visade sin vackra sida, klar och tydlig där uppe. Det är nästan lite svårt att beskriva hur fin den var – som om den bara hängde där och lyste lugnt över morgonen. Jag kunde förstås inte låta bli att ta en bild. Det har nästan blivit en liten vana nu när månen är så där extra fin. Och varje gång tänker jag samma sak: hur kan något så långt bort ändå kännas så nära? Det är något speciellt med morgnar när man börjar dagen med något vackert. Medicinerna – tålamod, tålamod När det gäller min hälsa så är det väl lite så där just nu. Jag vet faktiskt inte riktigt om medicinerna gör någon verkan än. Men samtidigt är det nog lite för tidigt att säga något. Kroppen behöver ju tid att vänja sig. Så jag försöker ha tålamod. Inte alltid min starkaste sida kanske, men just nu finns det inte så mycket annat att göra än att låta tiden gå och hoppas att kroppen hittar balansen igen. Jag vill så gärna börja känna...

Imorse såg jag världens vackraste full måne, och med min nya telefon, kamera så blev det en mycket fin bild och närbild.  Nu har jag äntligen börjat min APL – alltså praktiken som är en del av min utbildning – och jag måste bara få säga det: det är så roligt! Att vara på daglig verksamhet känns både meningsfullt och utvecklande. Varje dag lär jag mig något nytt, både om arbetet och om mig själv.  Det är verkligen en speciell känsla att kliva in i något nytt och märka att man växer av det. Det är något fint med att samla på sig nya erfarenheter i livet. Att våga prova, våga vara nybörjare, våga känna sig lite osäker ibland – och ändå gå dit nästa dag med nyfikenhet. Jag känner mig tacksam över att få den här möjligheten. Det är inte bara en praktik. Det är ett steg framåt. Min hälsa då:  hur är det med den egentligen? Ja, den har ju varit en resa. Om vi säger så. Nu har jag fått medicin mot blodtrycket, nässpray för örat, medicin mot klimakteriebesvär – och så äter jag jär...

Mars är den där månaden som aldrig riktigt kan bestämma sig – och kanske är det just det som gör den så speciell. Den står mitt emellan det som varit och det som ska komma.  Ena dagen biter vinden i kinderna som om vintern vägrar släppa taget, nästa dag värmer solen så pass att man instinktivt knäpper upp jackan och tänker: nu händer det. Det är något med ljuset i mars. Det förändras nästan omärkligt, men plötsligt märker man att man inte längre går hem i kompakt mörker. Morgnarna känns klarare, kvällarna längre. Solen står högre och kastar ett ljus som avslöjar allt – dammet på fönsterbrädan, gruset på trottoarerna, men också knopparna som försiktigt sväller på trädens grenar. Det är som om världen långsamt börjar andas djupare igen. När snön smälter lämnar den efter sig en doft av jord och vatten. Den där råa, fuktiga lukten som signalerar att marken vaknar. Under ytan har livet legat i vila, väntat tålmodigt. Och nu, nästan i hemlighet, börjar det röra sig. Små gröna skott letar...