Att leva med hjärndimma i klimakteriet

Det finns dagar då jag blir rädd. Inte lite orolig, utan på riktigt rädd. Rädd för att något är fel på riktigt – att jag håller på att försvinna in i något jag inte kan ta mig ur. Tankarna går till demens, till att tappa kontrollen över sitt eget minne, sitt eget jag. Men det jag egentligen lever med har ett namn som låter nästan för milt för hur det känns: hjärndimma.

Hjärndimma är en av de där biverkningarna av klimakteriet som det inte pratas tillräckligt om. Det låter nästan lite fluffigt, som något tillfälligt och obetydligt. Men för den som upplever det är det allt annat än just det. Det handlar om att plötsligt glömma namn man alltid kunnat. Att tappa bort vad någon precis sagt. Att missa saker som normalt sett är självklara att komma ihåg. Det är som att hjärnan inte riktigt hänger med längre – som att någon dragit ner hastigheten utan att fråga.

Det är svårt att förklara för någon som inte varit där. Och kanske är det just det som gör det så tungt. Omgivningen ser inte dimman. Den märks inte alltid utåt. Jag kan le, prata, fungera – men inuti är det kaos. Tankar som inte riktigt landar. Ord som försvinner mitt i en mening. En ständig känsla av att inte riktigt vara i kontroll.

Och förståelsen… den är ofta liten. Inte av illvilja, utan av okunskap. Klimakteriet ses fortfarande som något diffust, något man “tar sig igenom”. Men det är så mycket mer än så. Det är en omställning i kroppen som påverkar allt – inte minst hjärnan. Det är hormonella förändringar som kan vända upp och ner på både energi, minne och känslor.

Jag vill kunna ha en vardag med energi. Med ork. Med skärpa. Jag vill känna igen mig själv i mitt eget tänkande. Just nu är det inte alltid så. Och det är tufft att acceptera.

Jag äter medicin, och jag är tacksam för den. Den fungerar som en broms – den dämpar symtomen, gör vardagen mer hanterbar. Den gör att jag kan fungera, att jag kan ta mig igenom dagarna på ett sätt som ändå känns okej. Men den tar inte bort allt. Den suddar inte ut dimman helt. Och kanske kommer den aldrig göra det.

Det är en insikt som inte är lätt att bära.

Samtidigt finns det en önskan som växer sig starkare: att kunskapen måste bli större. I samhället, på arbetsplatser, i vården – men också i våra närmaste relationer. För det handlar inte bara om att “stå ut”. Det handlar om att bli förstådd. Att slippa känna sig ensam i något som är så genomgripande.

För klimakteriet är inte bara en fas. Det är en förändring. En omställning som påverkar både kropp och själ. Och mitt i allt detta försöker man fortfarande vara sig själv, fungera, leva sitt liv.

Så ja – ibland är det kaos. I kroppen. I knoppen. I tankarna.

Men med rätt stöd, rätt kunskap och en gnutta mer förståelse från omvärlden kan det där kaoset åtminstone bli lite mer hanterbart.

Och kanske, bara kanske, kan vi börja prata om det här på riktigt.