När sanningen inte längre får plats bakom stängda dörrar

Jag vill börja med att säga att det här är ett ärligt och kanske rått inlägg. Jag skriver inte för att få medlidande, utan för att dela min upplevelse. För att skapa förståelse för vad jag har gått igenom — och varför jag har valt att inte längre ha kontakt med vissa människor i mitt liv.

Det här är min historia, mina känslor, mina sår och min styrka.

En mamma som inte var där när det betydde som mest

Jag växte upp med en mamma som var närvarande när det passade henne, men frånvarande när jag som mest behövde en trygg vuxen. Utåt visade hon en sida av sig själv, men bakom stängda dörrar fanns en helt annan verklighet.

Den där genuina värmen, omtanken, närheten som många förknippar med sin mamma — den fick jag aldrig uppleva. Jag önskade så länge att få samma sorts trygghet, att ha en mamma som var den vuxna och som visade kärlek på ett naturligt sätt.

Men den önskan förblev just bara det: en önskan.

När barndomen krossades

När jag var tolv år förändrades allt. Mitt liv gick sönder på ett sätt som ingen tolvåring någonsin borde behöva uppleva. En person som stod mig mycket nära förgrep sig på mig.

Jag placerades i en fosterfamilj, vilket gav mig en viss trygghet — men skyddet blev långt ifrån fullständigt. År senare, när jag väntade mitt äldsta barn, fick samma person bo hos oss igen. Då var personen till och med efterlyst för sexuella övergrepp och våldsdåd mot andra kvinnor. 

Det är svårt att sätta ord på hur sveket känns, hur maktlös man blir när de som borde skydda en istället utsätter en för fara.

Att välja bort för att välja sig själv

Personen som övergreppen gäller är min storebror. Att skriva det öppet känns naket, men också befriande.

Jag tog avstånd från honom för många år sedan — för att skydda mig själv och framförallt mina barn. Det är ett beslut jag aldrig har ångrat, inte en enda sekund.

För cirka två till tre år sedan bröt jag även kontakten med min mamma. Jag orkade inte längre leva i en relation som bestod av lögner, manipulation, tomma hot, bråk, och en konstant konflikt med hennes egen version av verkligheten.

Till slut fanns det inget kvar att rädda. Bara jag — och min rätt att må bra.

Att släppa taget om det som gör ont

Att utesluta både min mamma och min bror från mitt liv är det bästa beslutet jag någonsin har tagit.

Jag valde mig själv. Jag valde mina barns trygghet. Jag valde att inte föra vidare en giftig historia till nästa generation.

Hur deras inre värld ser ut, varför de är som de är, eller om de någonsin kan ändra sig — det är inte längre mitt ansvar. Deras verklighet och sanning har aldrig överensstämt med min.

Och jag har slutat försöka förstå, förklara eller reparera det jag inte skapade.

Min resa framåt

Jag skriver det här för att visa att det är okej att sätta gränser.

Det är okej att gå ifrån människor, även om de är ens familj, när de skadar mer än de ger.

Det är okej att välja sig själv.

Min historia har gjort mig sårad — men den har också gjort mig stark.

Jag är inte definierad av det som hände mig, utan av hur jag reste mig, hur jag skyddade mina barn och hur jag fortsätter att skapa ett liv där trygghet och kärlek är självklara.

Det här är min sanning.

Och jag står äntligen stadigt i den.