Nu har halva tiden av min praktik redan gått, och jag kan nästan inte riktigt förstå vart tiden har tagit vägen. Samtidigt känns det som att jag redan hunnit lära mig så mycket. Under den här tiden har jag fått ta del av flera nya tekniker och arbetssätt. Jag har också fått arbeta med bildschema och olika former av stöd som hjälper deltagarna i deras vardag. Det har varit väldigt intressant att få se hur sådana verktyg kan göra stor skillnad i människors dagliga liv.
Men praktiken handlar inte bara om metoder och arbetssätt. Jag har också fått vara en del av deltagarnas vardag. Det har inneburit att jag fått följa med i olika aktiviteter och se hur dagarna fungerar i praktiken. Just den delen tycker jag är extra värdefull, eftersom man verkligen får en förståelse för människorna man möter och deras behov. Det är en lärorik praktik på många sätt, och jag känner att jag samlar på mig både kunskaper och erfarenheter som jag kommer bära med mig vidare i livet.
Samtidigt som jag gör min praktik har jag också studierna att tänka på. Uppgifterna som jag fått ska ju också hinnas med. Jag tycker ändå att det har gått ganska bra, och jag tror faktiskt att jag har hunnit med det mesta inom de tidsramar som funnits. Det kräver lite planering och disciplin, men känslan när man klarar av att hålla tempot är väldigt skön.
Vardagspusslet däremot är inte alltid det enklaste att få ihop. Det är många bitar som ska falla på plats när både praktik, studier och livet i övrigt ska fungera samtidigt. Men jag är verkligen tacksam för att jag har en så underbar man vid min sida. Han stöttar, hjälper till och finns där när det behövs. Vi delar upp saker mellan oss och försöker lösa det mesta tillsammans.
Visst händer det ibland att vi blir lite trötta på varandra, särskilt när tröttheten gör sig påmind efter intensiva dagar. Men det hör väl livet till. På något sätt brukar vi ändå alltid hitta tillbaka till samarbetet igen och lösa saker tillsammans. Det är nog just det som är styrkan – att vi är ett team i vardagen.
Mitt i allt detta så dök det upp en liten påminnelse om att tiden går framåt – på måndag fyller jag tydligen år också. 46 år. Det känns lite märkligt att skriva det, men så är det visst. Jag tror inte att det blir något stort firande vad jag vet i alla fall.
Egentligen hade jag nog önskat att alla barn och barnbarn hade kunnat samlas så att vi kunnat fira tillsammans. Det hade varit det allra finaste. Tyvärr är det inte alltid så lätt att få ihop allas liv och scheman på ett bra sätt.
Men kanske blir det i alla fall en liten fika. Svärföräldrarna kanske kommer förbi, och så blir det jag, mannen och lilla TyraMyra. Och ibland är det faktiskt just de där enkla stunderna som blir de finaste ändå. Att få sitta ner tillsammans, ta en kopp kaffe, prata lite och bara vara i stunden. Det räcker ganska långt.
Livet rullar på, med praktik, studier, vardag och små ögonblick av glädje – och jag försöker ta vara på allt som kommer längs vägen.
Kommentarer
Skicka en kommentar