Vänja sig vid en ny kropp

Det enda som faktiskt känns lite jobbigt med att bli äldre och sakta kliva in i klimakteriet -  det är vikten.

Jag gick ju såklart upp när jag väntade TyraMyra – det hör liksom till, kroppen gör sitt fantastiska jobb.

Men efter det har vikten fortsatt uppåt lite till. Och det är där någonstans jag har fått stanna upp och känna efter. Förr hade jag M i byxor, nu har jag XL.

Och vet ni? Det är nog just den förändringen som skaver lite. Inte för att jag mår dåligt i mig själv – för det gör jag faktiskt inte – utan för att det är ovant. Jag känner inte riktigt igen mig i en kropp med lite rundare mage och bredare höfter. Det är nytt territorium.

Och vi människor, vi är ju vanedjur.

I överdelar ligger jag oftast på L nu, ibland M beroende på hur plaggen är sydda. Det är egentligen inget dramatiskt i det. Men siffror och bokstäver har en märklig förmåga att sätta sig i huvudet på en.

Samtidigt vet jag ju – på riktigt – att jag duger precis som jag är. Jag är stark, jag finns där för min familj, jag lever mitt liv. Och det är ju det som faktiskt betyder något.

Mitt BMI ligger på 25,5 och enligt tabellerna betyder det "överviktig".

Men vet ni vad? Jag är absolut viktig – jätteviktig – för min familj och mina nära. Och det känns som en betydligt rimligare definition.

Skämt åsido.

Jag känner mig inte som “överviktig”. Min kropp fungerar, jag orkar med min vardag, och även om jag har högt blodtryck så har jag medicin som hjälper mig hålla det i schack. Det är en del av livet, precis som så mycket annat.

Och nu när ljuset är på väg tillbaka – när solen börjar värma lite igen – då händer något i mig. Jag vill ut. Jag vill röra på mig. Jag vill andas frisk luft.

Så jag går ut och går med vår Cleo.

Visst, det kan kännas lite trist att gå själv ibland. Tystnaden kan vara oväntat högljudd.

Men jag tror faktiskt att jag kommer vänja mig vid det också. Kanske till och med börja tycka om det.

Poddar i öronen. Steg efter steg.

Och Cleo vid min sida.

Det är ju inte bara motion – det är egentid.

Och kanske är det just det som är grejen med allt det här.

Att bli äldre handlar inte om att förlora något – utan om att lära känna nya versioner av sig själv.

Min kropp ser annorlunda ut nu.

Men den är fortfarande min.

Och jag tänker ta hand om den – precis som den är.