Min APL, min hälsa – och livet däremellan

Imorse såg jag världens vackraste full måne, och med min nya telefon, kamera så blev det en mycket fin bild och närbild. 

Nu har jag äntligen börjat min APL – alltså praktiken som är en del av min utbildning – och jag måste bara få säga det: det är så roligt! Att vara på daglig verksamhet känns både meningsfullt och utvecklande. Varje dag lär jag mig något nytt, både om arbetet och om mig själv. 

Det är verkligen en speciell känsla att kliva in i något nytt och märka att man växer av det.

Det är något fint med att samla på sig nya erfarenheter i livet. Att våga prova, våga vara nybörjare, våga känna sig lite osäker ibland – och ändå gå dit nästa dag med nyfikenhet. Jag känner mig tacksam över att få den här möjligheten. Det är inte bara en praktik. Det är ett steg framåt.

Min hälsa då: 

hur är det med den egentligen?

Ja, den har ju varit en resa. Om vi säger så.

Nu har jag fått medicin mot blodtrycket, nässpray för örat, medicin mot klimakteriebesvär – och så äter jag järntabletter. Det är nästan så att medicinskåpet börjar likna ett litet apotek här hemma. Men samtidig, kanske är det precis det här jag behöver just nu.

Jag hoppas verkligen, verkligen att allt detta ska hjälpa. Att kroppen ska få rätt förutsättningar att orka. Att jag ska få tillbaka lite mer energi, lite mer balans. För ärligt talat – jag orkar inte kämpa mer med att försöka få rätsida på mitt mående på egen hand. Nu får det vara nog. Nu har jag gjort vad jag kan. Nu får medicinerna göra sitt jobb.

Och vet ni? Bara att ha fått hjälp känns ändå som ett steg i rätt riktning. Att inte behöva bära allt själv längre. 

Långa dagar – men det funkar

TyraMyra mår ganska bra trots att dagarna är långa. Hon är tröttare än vanligt på kvällarna, men det är kanske inte så konstigt. Det blir mycket intryck, mycket nytt även för henne.

Det finaste är ändå kvällarna. När vi har lagt oss i sängen, valt en ljudsaga eller lite lugn musik. Hon somnar nästan direkt – trygg och varm bredvid mig. Det är en sån där stund som gör allt värt det.

Själv ligger jag vaken en stund. Scrollar lite på mobilen (ja, jag vet… inte det bästa kanske). Varvar ner på mitt sätt. Och sedan, till slut, somnar jag gott.

Livet är inte perfekt. Kroppen är inte perfekt. Men just nu känns det ändå som att saker rör sig åt rätt håll.

Jag är på min APL. Jag lär mig nytt. Jag tar hand om min hälsa. Jag gör så gott jag kan.

Och kanske är det faktiskt tillräckligt.