Nettans Ventil

Jaha då var det sjukstuga här hemma.  TyraMyra började morgonen med uppstötningar, så det var bara att ställa om planerna och inse att det blir 48 timmar hemma och vab. När magen säger ifrån finns det inte så mycket att diskutera. Jag kan ju faktiskt studera hemifrån, vilket är skönt. Även om jag ibland får känslan av att jag varit hemma alldeles för mycket den senaste tiden. Men jag missar åtminstone inga uppgifter, eftersom jag hittar det mesta på Classroom och kan hålla mig uppdaterad med skolan hemifrån. För TyraMyra kan det däremot bli lite långtråkigt. Att vara hemma när man egentligen vill vara i skolan är kanske inte världens roligaste. Så jag får försöka hitta på lite småsaker under dagarna och göra sjukstugan så mysig som det går.  Men reglerna är regler – vi ska vara hemma i 48 timmar efter sista symtomet, så att hon verkligen är helt symtomfri innan hon går tillbaka till skolan. Om allt går som det ska blir det alltså tillbaka till verkligheten på onsdag. Och vet n...

Man känner sig faktiskt ganska ”handikappad” utan två fungerande armar. Inte för att jag plötsligt har glömt hur man gör saker, utan för att så mycket av det man gör varje dag helt enkelt inte fungerar som vanligt. Ta bara det där med att tvätta håret. Hur svårt kan det vara? Jo, när höger axel inte samarbetar får man tänka om. Jag får stå upp och ner och tvätta håret på ett sätt som förmodligen ser helt galet ut, bara för att avlasta axeln. Och det finns så mycket annat. Saker jag tidigare gjort utan att ens tänka på det kräver nu planering, tålamod och ibland hjälp. Att klä på sig, fixa håret, bära saker, sträcka sig efter något eller bara använda högerarmen som vanligt, det är inte längre en självklarhet. Jag saknar faktiskt min högra arm.  Det låter kanske konstigt, eftersom den ju är där. Men den fungerar inte som den brukar. Och nu förstår jag lite mer hur begränsande det kan kännas när en del av kroppen inte fungerar som man är van vid. Jag kan förstås inte säga att jag vet ...

  I dag har verkligen hösten visat sin regniga sida , och det var både grått och trist ute när jag skulle lämna Tyra på skolan. Det riktiga höstrusket har lagt sig som ett täcke över morgonen, vilket gör att man mest av allt bara vill kura skymning inomhus. I dag ska jag ta mig till sjukgymnasten för att följa upp och se vad jag kan göra för övningar nu när jag har fått min kortisonspruta . I går kände jag mig faktiskt riktigt pigg och passade på att sätta upp gardiner, men i dag vaknade jag och kände mig betydligt stelare i kroppen. Det ska bli skönt att få lite professionella råd om hur jag bäst balanserar aktivitet och vila just nu. Mitt i det gråa höstvädret finns det dock något underbart att se fram emot. Om exakt tre månader är det julafton! Det innebär att det bara är två månader kvar tills jag äntligen får börja fira Novent . Det ska bli så otroligt mysigt att börja smygstarta och göra hemmet lite juligt i förtid. Detta blir dessutom vår allra första jul i den här lägenhe...

Jag har redan börjat räkna ner dagarna till Novent och ja, jag vet att det kanske är lite tidigt att tänka på julen. Men jag kan inte hjälpa det – jag älskar den där mysiga känslan som kommer när hösten går över i vinter och hemmet sakta börjar fyllas av jul. I Novent får tomtarna och nissarna börja smyga fram lite tidigare än vanligt. Inte hela julen på en gång, utan lite i taget. En liten tomte här, en ljusslinga där, kanske någon julig detalj som får flytta fram och skapa den där varma känslan. Och här hemma finns det en hel del julsaker om vi säger så. Tomtar, nissar, pynt och allt möjligt som samlats på hög genom åren. Frågan är bara hur sjutton vi ska få plats med allt i vårt nya hem! Vi får helt enkelt se om precis allt får komma fram i år, eller om några tomtar får fortsätta semestra i sina lådor ett år till. Men oavsett hur mycket som kommer fram så längtar jag efter känslan. Levande ljus, mysbelysning, julmusik, doften av jul och ett hem som känns lite extra varmt och ombonat...

Helgen har varit ganska lugn och mysig, och vi fick faktiskt till ett besök på Gekås. Ett av målen med resan var att hitta lite nya kläder till TyraMyra, och det lyckades vi med. Vi hittade en hel del som hon själv gillade och som fick följa med hem.  Jag tror faktiskt att vi får spara och planera in ett besök till framöver, för då behöver vi fokusera lite mer på vintern. Hon har redan skor, vantar och mössa, men jacka och termobyxor behöver nog införskaffas – och kanske en overall också. Det är ju lika bra att vara ute i god tid innan kylan kommer.  Men samtidigt som helgen varit fin så är det en annan del av livet som känns betydligt tyngre just nu. Axeln och tröttheten. Jag börjar faktiskt undra om tröttheten hänger ihop med axeln och all värk. Jag sover till och från om nätterna eftersom jag aldrig riktigt vet hur jag ska ligga. Så fort jag hamnar lite fel börjar det ila ner genom hela armen och då är det bara att försöka hitta en ny position. Kortisonsprutan har hjälpt li...

Äntligen har jag fått hjälp av min ”husläkare”. Han är verkligen en helt underbar läkare. En sån där läkare som faktiskt tar sig tiden att lyssna på sina patienter, ställer frågor och försöker förstå hela bilden. Tänk om det fanns fler som honom, då tror jag faktiskt att vården skulle kunna se väldigt annorlunda ut. I går var jag hos honom igen och den här gången blev det en kortisonspruta i axeln. Jag ska vara helt ärlig – jag var lite nervös innan. Man har ju hört både det ena och det andra om hur ont det ska göra.  Men vet ni? Det gick faktiskt mycket bättre än jag hade föreställt mig. Visst kändes det, men det var absolut inte så farligt som jag hade hört. Det gick snabbt och plötsligt var det över. Nu är det bara att vänta och se om sprutan gör det den ska och förhoppningsvis lugnar ner allt som bråkat där inne.  Jag har ju haft problem med den här förbaskade axeln sedan maj. Det är alltså flera månader av smärta, begränsningar, dålig sömn och en högerarm som mest känts s...

I går bestämde TyraMyra att vi skulle ha mysfrukost i köket. Och ja, vem är jag att säga nej till det?  Vi tände ljus, satte på radion och där spelades Ring så spelar vi. På bordet dukades det upp med smör, ost, olika pålägg och nyinköpta frallor. En sån där enkel men alldeles underbar frukost som faktiskt känns lite extra mysig.  Det är något speciellt med sådana stunder. Inget märkvärdigt egentligen, men ändå blir det ett litet minne. Om jag får gissa blir det nog en likadan mysfrukost även i dag. TyraMyra har en tendens att få sina idéer att bli familjens nya traditioner.  I går hann vi även med en tur till Emmaboda marknaden tillsammans med svärmor. Där blev det förstås lite fynd! Jag hittade blommor och torkade frukter, medan TyraMyra fick välja lite saker hon tyckte om. Det blev bland annat gosedjur, ansiktsmålning, squishy och såklart karuseller. Hon var så nöjd med sin dag och det är verkligen härligt att se den där lyckan hos henne när hon fått göra saker hon tyc...

Att vara förälder till ett barn med NPF kan ibland vara både fantastiskt, utmanande och, ja, ganska kaosigt!  Det som fungerar för ett barn fungerar inte alltid för ett annat. Men ibland kan små förändringar i vardagen göra stor skillnad. Några tips: 🫟 Förbered förändringar – berätta vad som ska hända och gärna i vilken ordning. 🫟 Ge förvarning – "10 minuter kvar", "5 minuter kvar" kan göra övergångar lättare. 🫟 Prata kort och tydligt – när känslorna stormar är långa förklaringar sällan hjälpsamma. 🫟 Bekräfta känslan först – "Jag ser att du är jättearg" kan fungera bättre än "Sluta skrika!" 🫟 Använd humor och lek – tandborstning, påklädning och städning blir ibland lättare om man gör en liten lek av det. 🫟 Skapa en lugn plats – någonstans där barnet kan dra sig undan och återhämta sig. 🫟 Beröm det som fungerar – uppmärksamma små framsteg, inte bara det som blev fel. 🫟 Välj dina strider – allt behöver inte bli en diskussion. Och kanske vik...

Nu ni, nu händer det verkligen spännande, men också väldigt läskiga saker i mitt liv!  I dag fick jag mitt körkortstillstånd! Förstår ni?! Jag får börja övningsköra med min man! Det känns nästan lite overkligt. Jag har aldrig suttit bakom en ratt i hela mitt liv. Inte ens lite. Så första gången jag ska sätta mig där framme kommer nog bli en upplevelse jag sent kommer glömma.  Jag vet inte när vi ska våga oss ut första gången, men jag kan redan nu känna nervositeten komma krypande. Jag kommer förmodligen sitta där med båda händerna krampaktigt runt ratten och tänka: "Okej, hur svårt kan det egentligen vara?"  Och mannen då, han får helt enkelt ta ett djupt andetag, hålla sig lugn och komma ihåg att jag faktiskt är nybörjare.  Samtidigt som jag är livrädd är jag faktiskt riktigt taggad. Tänk att jag kanske, för första gången i mitt liv, ska lära mig köra bil! Det är ett stort steg för mig och något jag aldrig trodde att jag skulle våga ge mig på. Första gången kommer j...

Vilken helg vi har haft! En sån där helg som innehåller lite av allt – glädje, skratt, mys och kvalitetstid tillsammans. I lördags fick TyraMyra träffa en av sina stora idoler – Robin Bengtsson! Ni kan ju tänka er lyckan! Hon fick dessutom ansiktsmålning, dansa med apan Andy och självklart avslutades det hela med en stor glass. En riktig toppendag för vår lilla tjej!  Och jag fick minsann också med mig något hem – en riktigt snygg tröja i en av höstens färger.  Jag börjar verkligen komma in i höstkänslan nu, och det känns faktiskt ganska mysigt. Gårdagen blev betydligt lugnare. Vi firade svärmor lite i förskott och hade en mysig dag tillsammans. TyraMyra fick dessutom riktig farmortid, vilket hon uppskattade massor. De pysslade, spelade spel och bara hade det mysigt tillsammans. Sådana stunder är verkligen värdefulla.  Så kom måndagen och vardagen gjorde entré igen. Tillbaka till rutiner, skola och allt som hör vardagen till. Idag hade jag en väldigt kort skoldag för att ...

Kära lilla Jeanette, Jag tänker ofta på dig. På den lilla flickan du var. Ibland undrar jag hur det egentligen kändes för dig. Vad du tänkte när de vuxna runt omkring dig bråkade och kämpade om saker som var alldeles för stora för ett barn att förstå. Om du någon gång satt tyst och försökte lista ut vad som skulle hända härnäst. Vem skulle du vara hos? Var skulle du bo? Skulle du behöva flytta igen? Skulle någon fråga dig vad du ville? Jag önskar att jag kunde komma tillbaka till dig. Inte för att ändra allt som hände. Det kan jag tyvärr inte. Men för att sätta mig bredvid dig när du var liten och säga de ord som jag tror att du behövde höra. Det här är inte ditt fel. Du har inte gjort någonting fel. Du behöver inte välja sida. Du behöver inte försöka förstå de vuxna. Du behöver inte vara duktig, tyst eller stark för att förtjäna kärlek. Du är bara ett barn. Ett litet barn som hamnade mitt i en vårdnadstvist. Mitt i vuxnas beslut, känslor och konflikter. Ett barn som kanske inte alltid...

Nu börjar sommaren lida mot sitt slut och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på allt som har hänt. Och vilken sommar det har varit egentligen. En sån där sommar som innehållit nästan allt. Skratt, glädje, utflykter, familjetid och fina minnen. Men också smärta, oro och en sorg som fortfarande sitter djupt i hjärtat. Vi har verkligen försökt att ta vara på sommaren och göra saker tillsammans. Det har blivit små resor, utflykter och spontana äventyr. Vi har varit i Norrköping och Rejmyre, besökt Kolmården, varit på Ölands djurpark och tagit oss till IKEA-museet i Älmhult. Och även om man ibland kan känna att man inte gjort tillräckligt, så inser jag när jag tittar tillbaka att vi faktiskt har hunnit skapa många fina minnen tillsammans. Det behöver inte alltid vara stora resor eller dyra äventyr. Ibland är det just de där små stunderna som man kommer att minnas allra mest. Att åka iväg tillsammans. Att skratta åt något fånigt. Att se glädjen i Tyras ögon när vi hittar på något rolig...

Just nu känns det faktiskt som att min kropp har fått nog och försöker säga ifrån på alla sätt den kan. Axeln gör fortfarande ont och värken börjar verkligen tära på mig. Det är inte bara själva smärtan i axeln, utan allt runt omkring. Att försöka hitta en ställning i sängen som fungerar, vakna flera gånger och känna att man aldrig riktigt får den sömn man behöver. När klockan sedan ringer är det bara att gå upp och försöka fungera som vanligt, trots att kroppen egentligen känns helt slut. Och mitt i allt detta pluggar jag heltid. Jag vill verkligen klara min utbildning. Jag vill gå till skolan, hänga med på lektionerna, göra mina uppgifter och känna att jag kommer framåt. Jag har sett fram emot att plugga och utbilda mig, och jag vill verkligen inte att min axel ska sätta käppar i hjulet för mig. Men just nu känns det som att jag försöker kämpa på medan kroppen drar i handbromsen. För lite sömn, ständig värk och ett heltidsplugg på det. Hemma väntar också vardagen, med allt vad familj...