Sommaren 2026 – en sommar jag sent kommer att glömma

Nu börjar sommaren lida mot sitt slut och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på allt som har hänt.

Och vilken sommar det har varit egentligen.

En sån där sommar som innehållit nästan allt. Skratt, glädje, utflykter, familjetid och fina minnen. Men också smärta, oro och en sorg som fortfarande sitter djupt i hjärtat.

Vi har verkligen försökt att ta vara på sommaren och göra saker tillsammans. Det har blivit små resor, utflykter och spontana äventyr. Vi har varit i Norrköping och Rejmyre, besökt Kolmården, varit på Ölands djurpark och tagit oss till IKEA-museet i Älmhult.

Och även om man ibland kan känna att man inte gjort tillräckligt, så inser jag när jag tittar tillbaka att vi faktiskt har hunnit skapa många fina minnen tillsammans.

Det behöver inte alltid vara stora resor eller dyra äventyr. Ibland är det just de där små stunderna som man kommer att minnas allra mest.

Att åka iväg tillsammans. Att skratta åt något fånigt. Att se glädjen i Tyras ögon när vi hittar på något roligt. Att bara få vara en familj och komma bort från vardagen en stund.

Sommaren har också innehållit loppisar, både besök på andras och vår egen garageloppis. Jag tycker verkligen om känslan av loppis – att gamla saker får nytt liv och att man aldrig riktigt vet vad man kommer att hitta.

Men mitt i allt det roliga började min kropp säga ifrån.

Min axel blev bara sämre och sämre och plötsligt kretsade mycket kring smärta, läkarbesök, undersökningar och oro. Jag som egentligen bara ville njuta av sommaren fick istället försöka acceptera att kroppen hade andra planer.

Det har varit ultraljud, MR, sjukskrivning och många tankar som snurrat runt i huvudet.

Vad är egentligen fel? Kommer jag bli bra? Hur lång tid kommer det att ta?

När man har ont länge påverkar det mer än man kanske tror. Inte bara kroppen, utan också humöret, sömnen och orken. Och samtidigt ska vardagen fortsätta. Familjen behöver sitt, hemmet behöver tas om hand och nu har dessutom studierna dragit igång på heltid.

Ibland känns det faktiskt som att kroppen säger:

”Nu får du faktiskt sakta ner lite.”

Och kanske är det precis det jag måste försöka göra, även om jag inte alltid är särskilt bra på det.

Nu väntar rehabilitering och fysioterapi istället för operation, och även om jag fortfarande känner en oro så försöker jag hålla fast vid hoppet om att det här ska hjälpa.

Men det som verkligen gjorde att sommaren fick ett slut som jag aldrig hade kunnat förbereda mig på, var att vi förlorade vår älskade Moses. 💔

Det känns fortfarande så overkligt.

En tragisk olycka tog honom ifrån oss alldeles för tidigt och helt plötsligt var han bara borta. Vår mysiga, snälla och älskade katt.

Det är märkligt hur stor plats ett djur kan ta i ens hjärta och i ens vardag. De är inte ”bara ett djur”. De är en familjemedlem.

Vi begravde Moses i skogen, en plats som känns rätt för honom eftersom han trivdes så bra ute. Samtidigt tänker jag på alla gånger han låg inne och myste, gärna tillsammans med sin favorit TyraMyra.

Tomrummet efter honom finns där.

Så när jag nu ser tillbaka på sommaren 2026 är det med väldigt blandade känslor.

Jag tänker på alla fina dagar. Alla utflykter. Alla skratt. Alla stunder tillsammans med familjen.

Men jag tänker också på smärtan i min axel, på oron inför framtiden och på sorgen efter Moses.

Kanske är det just så livet är.

Man får aldrig bara en sorts dagar.

Glädje och sorg kan finnas sida vid sida. Ena dagen skrattar man så man får ont i magen och nästa dag kan man känna att hjärtat är tungt.

Men trots allt vill jag försöka bära med mig det fina från den här sommaren.

Minnena vi har skapat. ❤️

Tiden tillsammans.

Alla små äventyr.

Och känslan av att, trots allt som händer, faktiskt försöka ta vara på livet medan vi har det.

Nu väntar hösten.

Med heltidsstudier, rehabilitering, nya utmaningar och förhoppningsvis också nya fina minnen.

Jag vet inte riktigt vad hösten kommer att föra med sig. Men jag hoppas på en lugnare tid, en axel som sakta blir bättre och mer tid för sådant som faktiskt betyder något.

Och en sak vet jag.

Sommaren 2026 kommer jag aldrig att glömma.

För den lärde mig, ännu en gång, hur snabbt livet kan förändras.

Att man måste försöka uppskatta de små stunderna.

Och att de man älskar – både människor och fyrbenta familjemedlemmar – betyder mer än man ibland hinner tänka på. 

Tack för alla minnen, sommaren 2026. Du var inte alltid lätt, men du var vår.