Nettans Ventil

Jag måste erkänna att jag är så trött på allt som har med sjukstugan att göra just nu.  Nu vill både jag och TyraMyra återgå till vardagen igen. Vi vill tillbaka till skolan, träffa kompisar, vara delaktiga och få tillbaka våra vanliga rutiner. Det känns som att vi har varit inne i den här sjukbubblan alldeles för länge nu. Även om vi båda har varit krassliga till och från så har det såklart funnits mysiga stunder också. Vi har tittat på film, ätit gott, lekt lite och bara varit tillsammans. Men vi har knappt varit utanför dörren på flera dagar, förutom när vi gått ut med Cleo. Och jag försöker verkligen passa på att andas in lite frisk luft när Cleo behöver gå ut. Det gör faktiskt gott. TyraMyra behöver också komma ut och få lite luft, men just idag får det vänta. Det är disigt, grått och regnigt ute – inte direkt något väder som lockar till en längre promenad. Mitt lilla mål är att TyraMyra ska försöka gå till skolan imorgon. Men vi får helt enkelt se hur det blir. Febern har ju ...

Hösten är här. Med alla sina vackra färger, kyliga morgnar, mysiga kvällar och alla dessa förbaskade basilusker som verkar följa med på köpet. Dem hade jag faktiskt helst sluppit. Men tyvärr fungerar det ju inte riktigt så. Basiluskerna frågar inte om lov. De bara dyker upp och hälsar på när man minst av allt önskar det.  Jag hade nästan hoppats att hösten skulle ta med sig lite mer förståelse också. Förståelsen för att alla faktiskt inte drabbas lika hårt av förkylningar, magsjukor och andra baciller. Vissa klarar sig ganska lindrigt medan andra blir helt utslagna – och ibland är det barnen som åker på det ena efter det andra. Just nu missar jag lektioner i skolan eftersom jag behöver vara hemma med min dotter. Men jag kan göra uppgifterna hemifrån och därför känner jag mig ändå ganska lugn. Jag tar ansvar för mina studier och ser till att uppgifterna blir gjorda. Proven får jag helt enkelt göra när jag är på plats igen. Jag förstår samtidigt att skolan kanske inte känner sig rikt...

Jaha, sjukstugan fortsätter här hemma.  TyraMyra blev ju sjuk i måndags, så då fick vi stanna hemma i 48 timmar. När hon väl hade varit symtomfri kunde hon gå tillbaka till skolan på onsdagen. Man tänker ju att nu vänder det och att vardagen sakta kan återgå till det normala igen.Men så blev det inte riktigt I lördags kom febern tillbaka. Så hela helgen har gått i sjukstugans tecken – feber, magont och en liten mage som inte riktigt vill vara med. Hon har tack och lov inte kräkts igen, men magen är fortfarande lite lös. I går hade hon 38,4 i feber, så det blir att vara hemma även idag. Det är inte mycket annat att göra än att lyssna på den lilla kroppen och låta henne vila. Det blir mycket soffhäng, vila, vätska och såklart något lätt att äta när hon känner att hon orkar. Själv får jag försöka få ihop studierna hemifrån. Det jag missar får jag helt enkelt ta igen när TyraMyra är frisk igen. Som tur är kan jag komma åt mycket av skolarbetet hemifrån, så jag behöver åtminstone inte k...

Det finns perioder i livet då man undrar vad sjutton det är som händer med kroppen. Man känner knappt igen sig själv, energin går upp och ner som en berg- och dalbana och humöret kan skifta snabbare än det svenska höstvädret. Ena stunden känner man sig som vanligt, nästa stund är man trött, frusen, varm, irriterad eller bara less på precis allting. Välkommen till klimakteriet!  Det här är ett ämne som jag tycker att vi behöver prata mer öppet om. Inte bara viska om det över en kopp kaffe, utan faktiskt våga berätta hur det kan vara. För klimakteriet är så mycket mer än vallningar och utebliven mens. Det kan påverka både kroppen, sömnen, orken, minnet och hur man mår känslomässigt. Och vet ni vad? Vi ska inte behöva skämmas för att kroppen förändras.  Klimakteriet kan kännas väldigt olika från person till person. En del märker knappt av det, medan andra upplever att vardagen förändras ganska mycket. Det kan till exempel handla om: Vallningar och svettningar – när kroppen plötsl...

Vad är det egentligen som händer med vårt älskade Sverige?  Det här är inte det Sverige jag växte upp i. Och det här är inte det Sverige jag önskar att mina barn och barnbarn ska behöva växa upp i. I dag sitter jag här med många tankar, en klump i magen och en oro som är svår att skaka av sig. Samtidigt som Sverige står inför politiska utmaningar och vi nu talar om 19 dagar utan regering, funderar jag på vart vårt land är på väg. Vad händer med tryggheten, framtidstron och tilliten till samhället? Sverige då – ett land där jag kände mig trygg. När jag växte upp kunde man vara ute med sina vänner tills mörkret föll. Vi umgicks, promenerade runt i staden och levde våra liv utan att ständigt behöva fundera över vad som kunde hända runt nästa hörn. Man kunde gå ut ensam utan att hela tiden känna behovet av att titta sig över axeln. Man kunde slappna av och njuta av vardagen. Självklart fanns det brott även då. Det har aldrig funnits något samhälle där allt varit perfekt. Men min upplev...