19 dagar utan regering – vad händer med vårt älskade Sverige?

Vad är det egentligen som händer med vårt älskade Sverige? 

Det här är inte det Sverige jag växte upp i. Och det här är inte det Sverige jag önskar att mina barn och barnbarn ska behöva växa upp i.

I dag sitter jag här med många tankar, en klump i magen och en oro som är svår att skaka av sig. Samtidigt som Sverige står inför politiska utmaningar och vi nu talar om 19 dagar utan regering, funderar jag på vart vårt land är på väg. Vad händer med tryggheten, framtidstron och tilliten till samhället?

Sverige då – ett land där jag kände mig trygg. När jag växte upp kunde man vara ute med sina vänner tills mörkret föll. Vi umgicks, promenerade runt i staden och levde våra liv utan att ständigt behöva fundera över vad som kunde hända runt nästa hörn.

Man kunde gå ut ensam utan att hela tiden känna behovet av att titta sig över axeln. Man kunde slappna av och njuta av vardagen.

Självklart fanns det brott även då. Det har aldrig funnits något samhälle där allt varit perfekt. Men min upplevelse av Sverige var att tryggheten var större och att man inte behövde bära samma oro som så många människor känner i dag.

Poliser, ambulanser och räddningstjänst fanns där när de behövdes. Man tänkte kanske inte så mycket på det då, men i dag tänker jag desto mer på hur viktigt det är att känna förtroende för samhället och veta att hjälpen finns när något händer.

Jag saknar den där självklara känslan av trygghet. Känslan av att kunna leva utan att ständigt vara på sin vakt.

Sverige i dag – oron som aldrig riktigt släpper. 

I dag möts vi gång på gång av nyheter om skjutningar, sprängningar, dödligt våld och människor som drabbas av brott de aldrig bett om att bli en del av.

Bakom varje rubrik finns människor. Mammor, pappor, barn, syskon, mor- och farföräldrar och vänner. Människor som älskar någon, som har drömmar, som ska till jobbet, hämta barnen eller bara leva sina vanliga liv. Och plötsligt förändras allt.

Det är det som gör mig så arg och ledsen. Att oskyldiga människor kan få sina liv förstörda av andras hänsynslösa handlingar. Att familjer ska behöva leva med rädslan för att någon de älskar ska råka befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Jag vet att alla inte känner samma otrygghet. Många lever sina vardagsliv utan att själva ha drabbats av våld. Men det betyder inte att oron hos dem som känner sig otrygga ska avfärdas.

För mig handlar trygghet om frihet. Friheten att gå en promenad, åka till en större stad eller låta barnen växa upp utan att våldet hela tiden finns i bakhuvudet.

Är det verkligen för mycket begärt? Ett rättssystem som måste tas på allvar

Jag tycker att det måste få kännbara konsekvenser att begå allvarliga brott. Brottsoffer och deras familjer måste få känna att rättvisa skipas och att samhället står på deras sida. När människor upplever att straffen inte motsvarar brottens allvar riskerar förtroendet för rättssystemet att minska. Det är en utveckling vi måste ta på allvar.

Jag vill se ett rättssystem som skyddar samhället, tar brottsoffrens situation på allvar och ger människor som utsätts för våld upprättelse. Straff, återfallsförebyggande arbete och stöd till brottsoffer behöver diskuteras öppet och seriöst.

Varför kan vi inte lära av andra länders erfarenheter? Vi borde kunna granska vad som fungerar, vad som inte fungerar och vilka åtgärder som faktiskt minskar brottsligheten.

Det handlar inte om att straffa människor för sakens skull. Det handlar om att ta ansvar, skydda oskyldiga och tydligt visa att grova brott får konsekvenser.

Och en sak vill jag vara tydlig med: det är handlingarna som ska bedömas. Den som begår brott ska hållas ansvarig, oavsett bakgrund eller medborgarskap.

Den som kommer till Sverige och arbetar, betalar skatt, följer lagen och bidrar till samhället ska inte behöva bli misstänkliggjord på grund av andra människors handlingar. Samtidigt måste samhället kunna hantera utländska medborgare som döms för allvarliga brott i enlighet med lagen. Rättvisa och trygghet måste gälla alla.

19 dagar utan regering – vem tar ansvar för Sverige? När landet befinner sig i ett politiskt läge där en ny regering ännu inte har kommit på plats väcks många frågor.

Vem ska ta ansvar för de stora samhällsproblemen? Hur ska vi komma framåt? Hur ska vi kunna känna förtroende för att våra folkvalda kan samarbeta när landet står inför stora utmaningar?

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Sverige inte står helt utan ledning under en regeringsbildning. Den sittande regeringen hanterar löpande frågor fram till dess att en ny regering tillträder. Men människor förväntar sig mer än politiska diskussioner och förhandlingar. Vi vill se ansvarstagande, tydliga besked och konkreta lösningar.

Oavsett vilket parti man sympatiserar med borde tryggheten vara en fråga som tas på största allvar.

Jag vill se politiker som kan samarbeta när det behövs, som vågar fatta svåra beslut och som förstår att deras beslut påverkar människors vardag på riktigt.

För medan politikerna förhandlar fortsätter människor att gå till jobbet, lämna barn på förskolan, studera, handla och försöka leva sina liv. Vi behöver kunna lita på att samhällets grundläggande funktioner fungerar även när politiken befinner sig i ett låst läge. Sverige är vårt gemensamma ansvar. Det borde aldrig glömmas bort.

Min största rädsla handlar om min familj.

Det som gör allra ondast är när jag tänker på mina nära och kära. Jag har barn och barnbarn. Jag har människor i mitt liv som betyder mer än ord någonsin kan beskriva. Och när jag hör om våld som sker i större städer kan tankarna börja snurra. Tänk om någon jag älskar drabbas? Tänk om ett helt vanligt ärende, en promenad eller en kväll ute plötsligt skulle förändra livet för alltid?

Jag vill inte behöva gå runt med den oron. Jag vill kunna glädjas åt att mina barn lever sina liv, att mina barnbarn växer upp och att familjen får skapa minnen tillsammans.

Jag vill att mina barnbarn ska få uppleva friheten att vara barn. Att kunna leka, skratta, träffa vänner och upptäcka världen utan att vuxnas oro för våld ska begränsa deras tillvaro.

Jag vet att ingen kan lova ett samhälle helt utan brott. Men vi måste kunna förvänta oss att de som styr landet arbetar målmedvetet för att minska våldet och skydda människor. Det är inte en orimlig förväntan. Det är en grundläggande del av ett samhälle där människor ska kunna känna sig trygga.

Jag vill inte ge upp hoppet om Sverige, trots min frustration vill jag inte sluta tro på vårt land.

Det finns så många människor som varje dag gör skillnad. Poliser som arbetar under svåra förhållanden, vårdpersonal som tar hand om människor, lärare som stöttar våra barn och vanliga medmänniskor som hjälper varandra när livet är svårt.

Det finns fortfarande mycket värme, omtanke och gemenskap i Sverige, men vi får inte blunda för problemen. Vi måste våga prata om dem, lyssna på dem som känner sig otrygga och hitta lösningar som faktiskt gör skillnad.

Vi behöver förebyggande insatser, fungerande polisarbete, ett rättssystem som människor har förtroende för och ett samhälle som inte lämnar brottsoffer och deras anhöriga ensamma.

Vi behöver också politiker som tar ansvar tillsammans, även när de tycker olika. För Sverige är större än ett enskilt parti. Sverige är människorna som bor här. Våra familjer, våra barn, våra barnbarn och vår gemensamma framtid.

Så min fråga är: vart är vi på väg? Vad krävs för att människor åter ska känna större trygghet i sin vardag? Vad behöver förändras för att våldet ska minska? Och hur ska vi kunna återbygga förtroendet för samhället när så många känner oro inför framtiden?

Jag vill inte att mina barn och barnbarn ska behöva vänja sig vid att våld och rädsla är en naturlig del av livet. Jag vill att de ska få växa upp i ett Sverige där frihet, trygghet, ansvar och respekt betyder något.

Ett Sverige där människor kan leva utan att behöva vara rädda för att någon annans hänsynslöshet ska förstöra deras liv. Vem tar ansvar för att vända utvecklingen? Och vad behöver våra politiker göra – tillsammans – för att skapa ett tryggare Sverige?

Jag skriver det här med både sorg, frustration och kärlek till vårt land. För jag bryr mig. Jag bryr mig om Sverige, om människorna som bor här och framför allt om den framtid vi lämnar efter oss till våra barn och barnbarn. Jag vill inte behöva sakna tryggheten från min uppväxt. Jag vill att kommande generationer också ska få uppleva den.

Vårt Sverige är värt att kämpa för!

📸 - printest