Brevet till mitt yngre jag

Kära lilla Jeanette,

Jag tänker ofta på dig. På den lilla flickan du var.

Ibland undrar jag hur det egentligen kändes för dig. Vad du tänkte när de vuxna runt omkring dig bråkade och kämpade om saker som var alldeles för stora för ett barn att förstå. Om du någon gång satt tyst och försökte lista ut vad som skulle hända härnäst.

Vem skulle du vara hos? Var skulle du bo?

Skulle du behöva flytta igen? Skulle någon fråga dig vad du ville? Jag önskar att jag kunde komma tillbaka till dig.

Inte för att ändra allt som hände. Det kan jag tyvärr inte. Men för att sätta mig bredvid dig när du var liten och säga de ord som jag tror att du behövde höra.

Det här är inte ditt fel.

Du har inte gjort någonting fel. Du behöver inte välja sida. Du behöver inte försöka förstå de vuxna. Du behöver inte vara duktig, tyst eller stark för att förtjäna kärlek.

Du är bara ett barn. Ett litet barn som hamnade mitt i en vårdnadstvist. Mitt i vuxnas beslut, känslor och konflikter. Ett barn som kanske inte alltid visste vad nästa dag skulle innebära.

Och ändå förväntades livet bara fortsätta. Som om allt var normalt. Som om ett litet hjärta bara kunde bära hur mycket som helst.

Men jag vet nu att du bar mycket. Alldeles för mycket.

Jag tänker på alla flyttar. På alla förändringar. På känslan av att kanske aldrig riktigt veta hur länge något skulle få vara tryggt innan allt förändrades igen. För andra kanske ett hem bara var en plats. Men för dig betydde trygghet något mycket större.

Att veta vem som fanns där. Att få känna sig hemma. Att få slappna av. Att inte behöva fundera på vad som skulle hända härnäst. Och mitt i allt fanns det människor som blev dina trygga punkter.

Din pappa.

Din farfar.

Jag hoppas att du förstod, åtminstone ibland, hur mycket de betydde. Hur deras närvaro blev som små ankare när resten av livet kändes som att det hela tiden förändrades. De kunde inte alltid skydda dig från allt.

Ingen kunde. Men de gav dig något att hålla fast vid. Något som sa att du hörde hemma någonstans.

Och lilla Jeanette, Jag tänker på den där lilla flickan som kanske gömde sig undan världen när allt blev för mycket. Den lilla flickan som bara försökte förstå varför livet såg ut som det gjorde.

Jag vill gå fram till henne. Jag vill sätta mig på huk. Titta henne i ögonen. Ta hennes små händer i mina. Och jag vill säga:

”Jag vet att du är rädd ibland. Jag vet att du inte alltid förstår varför de vuxna gör som de gör. Men du behöver inte lösa någonting. Du behöver bara vara liten.”

För du fick bära saker som aldrig borde ha hamnat på dina små axlar. Och kanske var det där någonstans du lärde dig att känna av stämningar. Att läsa av människor. Att försöka förstå vad som var på väg att hända.

Kanske lärde du dig att anpassa dig. Att vara beredd. Att alltid ha en liten del av dig själv på vakt. Och den vanan den följde kanske med dig längre än du själv förstod.

För när man har varit liten i en värld som ibland känns osäker, är det inte konstigt om trygghet blir något man längtar efter hela livet.

Men det finns också något annat jag vill berätta för dig.

Du kommer att bli vuxen. Jag vet. Det känns säkert helt omöjligt att förstå. Men en dag kommer du inte längre vara den lilla flickan som andra människor fattar beslut åt.

En dag kommer du att få bestämma själv. Du kommer att skapa ditt eget liv. Din egen familj. Ditt eget hem. Och det kommer inte alltid att vara perfekt. Det kommer att finnas kaos, oro, vardagsproblem och dagar då du undrar hur du ska orka med allt. Men det kommer också att finnas skratt, kramar, familjemiddagar, djur som tar plats. Barn som behöver dig, ett hem som lever. Ett liv som är ditt.

Och kanske är det just det som är så starkt. Att trots allt du varit med om kommer du aldrig att sluta längta efter värme.

Du kommer fortfarande välja kärlek. Du kommer fortfarande bry dig. Du kommer fortfarande försöka. Trots att livet ibland visade dig hur skört allt kan vara. Du kommer att bygga vidare ändå. Och jag önskar att du kunde se dig själv genom mina ögon.

För du har ingen aning om hur långt du kommer att ta dig. Du har ingen aning om alla människor du kommer att älska. Alla människor som kommer att betyda något för dig. Alla gånger du kommer att skratta så mycket att magen gör ont. Alla minnen du kommer att skapa.

Du vet inte heller att vissa av de saker du varit med om aldrig riktigt kommer att försvinna. Och jag vill vara ärlig med dig om det. För att bli vuxen betyder inte att allt plötsligt slutar göra ont.

Vissa minnen kommer fortfarande att kunna kännas. Vissa frågor kommer kanske aldrig få några svar. Ibland kommer du att tänka tillbaka och undra:

Varför var det ingen som såg hur det egentligen var? Varför såg ingen den lilla flickan bakom allt? Varför var det ingen som stannade upp och frågade: Hur mår du egentligen, Jeanette?

Men jag ser dig nu. Jag ser dig. Inte bara som den vuxna jag är idag, utan som den lilla flickan som fortfarande finns kvar någonstans inom mig. Jag ser barnet som försökte förstå. Jag ser barnet som längtade efter trygghet. Jag ser barnet som kanske ibland bara ville försvinna undan allt och få vara i fred från vuxnas problem.

Jag ser henne.

Och jag är så ledsen att hon behövde gå igenom allt det där. Så ledsen att hon behövde bli stark innan hon ens hade fått chansen att bara vara liten. Du borde ha fått en enklare start. Du borde ha fått känna att vuxna tog ansvar. Du borde ha fått slippa vara mitt i kampen. Du borde ha fått vara trygg.

Och om jag kunde ge dig en enda sak idag, så skulle det vara just det. Trygghet. Jag skulle hålla om dig och inte släppa taget förrän du själv kände att du kunde andas lugnt.

Jag skulle säga:

”Du behöver inte vara på din vakt längre. Du behöver inte försöka förstå allt längre. Du behöver inte kämpa för att få ta plats. Du är värd att älskas precis som du är.”

Och kanske skulle du inte tro mig. Kanske skulle du titta på mig och undra vem den där vuxna kvinnan var. Men jag skulle berätta för dig.

Jag skulle säga: 

”Jag är du. Jag är allt du kommer att bli. Jag är alla åren som kommer efter dig. Jag är alla tårar du kommer att gråta och alla gånger du kommer att skratta igen efteråt. Jag är alla gånger du kommer att tvivla på dig själv. Men också alla gånger du kommer att resa dig. Jag är beviset på att du tog dig vidare, inte utan ärr. Inte utan sorg. Inte utan minnen"

Men du tog dig vidare. Och en dag kommer du till och med våga titta tillbaka. Du kommer att börja sätta ord på det som hände. Du kommer att försöka förstå din egen historia. Du kommer att inse att din berättelse faktiskt är värd att berättas.

För bakom allt som hände finns en liten flicka som kämpade sig igenom en barndom hon aldrig själv hade valt. Och hon förtjänar att bli hörd. Hon förtjänar att bli sedd.

Jag önskar att jag kunde säga till dig att allt kommer att bli enkelt. Det kommer det inte. Livet kommer fortfarande att utmana dig. Du kommer fortfarande att gå igenom svåra saker. Du kommer att tvivla, oroa dig och ibland känna dig helt slut. Men du kommer också att upptäcka något.

Du är stark, inte för att du aldrig faller.Inte för att du aldrig gråter. Inte för att du alltid orkar. Du är stark för att du fortsätter, även när du inte tror att du kan.

Och kanske är det därför jag skriver till dig idag. För att säga tack.

Tack, lilla Jeanette. Tack för att du höll ut när du egentligen bara var ett barn. Tack för att du tog en dag i taget. Tack för att du fortsatte framåt, även när du inte visste vart vägen skulle leda. Tack för att du inte visste hur ditt liv skulle bli, men ändå fortsatte gå. För utan dig hade inte jag funnits. Du tog mig hit.

Den lilla flickan som en gång stod mitt i allt det svåra blev till slut en vuxen kvinna. En kvinna med erfarenheter. Med minnen. Med både sår och styrka. En kvinna som fortfarande lär sig. Fortfarande kämpar. Fortfarande försöker förstå livet.

Men också en kvinna som nu äntligen kan vända sig om och säga till sitt yngre jag: "Jag är här nu. Du behöver inte vara ensam längre. Jag ser dig. Jag hör dig. Och jag lämnar dig inte. Du är en del av mig. Inte bara den sorg du bar.

Inte bara det som hände. Utan också din envishet. Din styrka. Din längtan efter kärlek. Din förmåga att fortsätta, även när vägen varit svår.

Så om du någon gång känner dig liten igen, lilla Jeanette.

Titta upp. För jag finns här på andra sidan av alla de år som du ännu inte har levt. Och jag vill att du ska veta:

Du klarade dig. Du tog dig igenom. Du hittade vägar där det ibland inte verkade finnas några. Och även om ingen kan ge dig tillbaka den barndom du borde ha fått, så kan jag lova dig en sak. Jag ska fortsätta försöka ge dig det du alltid behövde. Mer trygghet. Mer kärlek. Mer förståelse.