När kroppen säger ifrån – men jag försöker ändå hålla ihop

Just nu känns det faktiskt som att min kropp har fått nog och försöker säga ifrån på alla sätt den kan.

Axeln gör fortfarande ont och värken börjar verkligen tära på mig. Det är inte bara själva smärtan i axeln, utan allt runt omkring. Att försöka hitta en ställning i sängen som fungerar, vakna flera gånger och känna att man aldrig riktigt får den sömn man behöver. När klockan sedan ringer är det bara att gå upp och försöka fungera som vanligt, trots att kroppen egentligen känns helt slut.

Och mitt i allt detta pluggar jag heltid.

Jag vill verkligen klara min utbildning. Jag vill gå till skolan, hänga med på lektionerna, göra mina uppgifter och känna att jag kommer framåt. Jag har sett fram emot att plugga och utbilda mig, och jag vill verkligen inte att min axel ska sätta käppar i hjulet för mig.

Men just nu känns det som att jag försöker kämpa på medan kroppen drar i handbromsen.

För lite sömn, ständig värk och ett heltidsplugg på det. Hemma väntar också vardagen, med allt vad familjeliv innebär. Det finns liksom ingen knapp man kan trycka på för att pausa allt och bara säga: ”Vet ni vad, jag återkommer när kroppen fungerar igen.”

Jag försöker vara positiv och tänka att det snart blir bättre. Jag försöker bita ihop och göra det jag måste. Men ärligt talat så börjar det kännas.

Ibland undrar jag om kroppen försöker säga till mig att jag måste sakta ner. Att jag inte alltid kan köra på i 110 och tänka att jag löser allt bara jag kämpar lite till.

Och kanske är det just det som är svårast för mig.

Att acceptera att jag faktiskt har ont. Att inse att jag inte har samma ork just nu. Att förstå att sömnbrist och värk påverkar mer än man kanske vill erkänna.

Jag vill inte ge upp. Det är inte ens ett alternativ.

Men kanske måste jag lära mig att lyssna lite mer på kroppen också. Att kämpa betyder inte alltid att man ska köra på tills man kraschar. Ibland kanske kampen handlar om att hitta en balans, vila när man behöver och acceptera att allt inte kan vara som vanligt just nu.

Så här står jag nu… med en envis axel, för lite sömn, heltidsstudier och en kropp som känns som att den försöker få mig att förstå någonting.

Och jag hoppas bara att jag snart lyckas lyssna – innan kroppen behöver skrika ännu högre. ❤️