Hundkaos, sjukstuga och en kopp fika mitt i allt

Det finns dagar som bokstavligen dränerar både energi och tålamod – och idag är en sådan. Kombinationen av en hund som bestämt sig för att allt ska ske på hennes villkor och en liten sjukling hemma kräver mer än dubbelt så mycket ork än vad man egentligen har i reserv. Kroppen känns tung, huvudet segt, och varje liten syssla tar längre tid än vanligt.

Det som gör det extra tufft just nu är vetskapen om att de närmaste tre dagarna kommer fortsätta på samma sätt – med samma intensitet och samma krav på närvaro. Men mitt i den känslan av total utmattning försöker jag påminna mig själv om att detta är en övergående period. Allt har sin tid, och det gäller att hushålla med krafterna och välja sina strider.

Trots tröttheten finns det små ljuspunkter. Jag lyckades plocka iordning här hemma så det åtminstone ser välkomnande ut. Det känns alltid lite lättare i sinnet när omgivningen inte är kaotisk. I eftermiddag kommer dessutom systern och hennes man förbi på en fika. Bara det att få sitta ned, prata lite, dela en stund tillsammans, gör att man känner sig mer mänsklig igen. Att de ändå råkade vara i närheten av Kosta gjorde besöket extra spontant och uppskattat.

Planen framåt är enkel: efter fikat laga lite mat, sedan försöka skruva ner tempot rejält. Ta ut Cleo, sedan tillåta mig själv att bara sjunka ner i sängen med Tyra utan dåligt samvete. Det är precis vad som behövs när batterierna är på rött.

Livet är inte alltid harmoniskt eller kontrollerbart – ibland är det bara att acceptera kaoset, göra sitt bästa och sedan prioritera återhämtningen. Och just idag är det helt okej att säga: ”Jag orkar inte mer.” För imorgon är en ny dag, med nya förutsättningar.