När orden drunknar men känslorna vill bli hörda

Ibland känns det som om känslorna sveper in över mig som en gigantisk flodvåg. Det är som att jag står där, mitt i stormens öga, och försöker hålla balansen medan tankar och känslor sköljer över mig från alla håll. 

Ofta slår det mig hur otillräcklig jag känner mig — som mamma, som fru, som människa. Som om jag ständigt ligger steget efter, konstant försöker komma ikapp något som jag inte ens riktigt kan sätta ord på.

Jag har alltid varit en känslomänniska. Mina känslor sitter utanpå, och jag har aldrig varit den som försöker gömma dem bara för att de eventuellt skulle göra någon annan obekväm. Jag tror på att vara öppen, att visa vad som finns inuti. Det är så jag fungerar, så jag är skapad. Men trots det… trots min öppenhet, min vilja att dela med mig, så känns det ofta som om jag är osynlig. Som om mina ord inte riktigt landar hos dem som står närmast mig.

Det är frustrerande att försöka säga något, att försöka vara en del av samtalet, och känna att man pratar rätt ut i luften. Inte för att andra är medvetet nonchalanta, men för att det känns som om mitt bidrag glider förbi obemärkt. Jag hör ju när andra pratar. Jag lyssnar, engagerar mig, bekräftar. Men när jag öppnar munnen är det ibland som om någon sänker volymen på mig. Som om det jag säger inte väger lika tungt eller inte riktigt räknas.

Och då kommer övertänkandet. Den där gnagande rösten som ställer frågor jag inte bett om: Sa jag något konstigt? Var det irrelevant? Var jag för mycket? Sa jag för lite? Jag vet att jag har en tendens att övertänka allt, att skapa hjärnspöken som egentligen inte finns… men ibland känns det som om de spökena är mer verkliga än verkligheten själv.

Det är då jag tystnar. Inte för att jag inte har något att säga, utan för att det gör ont att inte bli hörd. Men bara för att jag blir tyst betyder det inte att hjärnan lugnar ner sig. Tvärtom. Jag tänker ännu mer, analyserar ännu mer, letar efter svar som jag kanske aldrig kommer att få.

Men någonstans inom mig finns också styrkan — den jag kanske inte alltid ser, men som bär mig när det känns tungt. Jag är känslomässig. Jag känner mycket. Och även om det ibland får mig att känna mig liten, så är det också det som gör mig mänsklig, levande och djup.

Kanske handlar det inte om att skrika högre, utan om att fortsätta vara jag, även när det känns som om ingen lyssnar. Kanske måste jag börja lyssna mer på mig själv. För mina känslor, mina tankar och mina ord — de är viktiga. Även när de drunknar lite i bruset kring mig.

Och kanske, bara kanske, är det just i den insikten som jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Där mina känslor inte längre är en flodvåg som sköljer bort mig — utan en kraft som får mig att stå stadigare.