Hur går man vidare från allt det hemska?!

Jag har varit hos BUP många gånger, men ändå har jag aldrig känt att vi pratade om det som verkligen gjorde ont. Det var som om man alltid tassade runt det svåra, kanske för att skydda mig från att riva upp mer sår.

 Men för mig hade det hjälpt mer att just få prata – att få sätta ord på allt som faktiskt hänt.

Till slut blev det jag själv som fick bearbeta allt. Utan psykologer. Utan professionellt stöd. 

Jag gjorde det genom att försöka glömma, stänga av och stoppa undan känslor och minnen från min barndom. Det var mitt sätt att överleva när jag inte orkade något annat.

Jag bär fortfarande på djupa sår. De kommer aldrig försvinna, men de är läkta. Eller åtminstone läkta så gott det går när man bär på något som format en så starkt. Jag vet att jag kanske hade kunnat läka ännu mer om jag gått i terapi, men jag är inte där än.

Att öppna mig här, i min blogg, känns enklare än att sitta i ett rum med en psykolog och plocka fram allt det jag inte är redo att se på nära håll.

Jag har också valt att utesluta människor från mitt liv. Både för min egen skull, men framför allt för min familjs skull. Jag tillåter inte att människor som ska föreställa släkt får skada mig eller mina barn. Det handlar inte bara om min mamma och min storebror – det är fler än så. Men mer än så vill jag inte gå in på, för den delen av min historia är privat.

Som mamma gör man allt för att skydda sina barn. Det gjorde jag också. När jag märkte att min psykiska ohälsa höll på att ta över, bad jag om hjälp. Och även om det inte kändes som “rätt” hjälp då, så inser jag idag att det faktiskt var det.

Mina tre barn har inte alltid bott hos mig. De bodde periodvis på HVB-hem och i fosterfamilj för att skyddas – för att få det lugn och den trygghet som jag just då inte kunde ge dem.

Det var det värsta jag någonsin varit med om.

Att låta sina barn bo någon annanstans, det skar i hjärtat varje sekund. Men djupt inom mig visste jag att det var av kärlek. Av omsorg. Av ansvar. Ändå finns det sår som jag har gett mina barn. År som jag aldrig kan få tillbaka.

Men en sak har livet lärt mig, på det hårdaste sättet:

Man får aldrig ge upp. Man måste fortsätta kämpa – för sina barns skull.

Idag har jag barn som står mig nära. Barn som kanske fortfarande inte fullt ut förstår varför allt blev som det blev, men som älskar mig ändå. 

Vi pratar ofta, träffas ofta, och är en familj. Kanske inte perfekt. Kanske inte som andra men vi är våra egna. Och vi har varandra.