Hur hamnade jag här? En resa genom livets vändningar

Ibland kan jag stanna upp och fundera över hur mitt liv egentligen har sett ut och hur jag hamnade här, där jag står just nu. Det är märkligt hur livet kan ta en på så många oväntade vägar, och hur man ändå – trots allt – står kvar.

Jag är född och uppvuxen i Norrköping. Min fasta, trygga plats var hos pappa. Det är där jag kände mig hemma, trygg och sedd. Min mamma fanns också där, men ändå inte. Jag tänker inte hymla med det – jag har haft en mamma som varit närvarande ibland och frånvarande andra gånger. Det var så det var, och det har format mig mer än jag kanske alltid vill erkänna.

När jag fick mina två äldsta barn bodde jag en period i Jönköping, men hjärtat drog mig hemåt igen och jag flyttade tillbaka till Norrköping. Där fick jag mitt tredje barn, och så småningom bar livet vidare till Finspång. Jag hade under den tiden två destruktiva förhållanden, sådana som sliter på en på djupet och lämnar spår man helst hade sluppit.

Men så vände något. Åren var väl 2015–2016 när jag träffade min man. Vi dejtade några månader, och ganska snabbt kände jag att det här var annorlunda. Jag flyttade till Småland, till lilla Fröseke, och där bodde vi tillsammans i ungefär tre–fyra år. 2018 föddes vår Tyra, och året därpå gifte vi oss. Det var som om livet plötsligt bjöd på en trygghet jag inte riktigt trott var möjlig för mig.

När Tyra skulle fylla tre flyttade vi till Kosta. Min man hade redan arbete här och jag stod utan jobb då. Nu har vi bott här i snart fem år. Min man jobbar på militärfältet i köket och jag arbetar som vikarie på ett SÄBO här i Kosta. Tyra går i ettan och trivs jättebra.

Mina äldre barn är utspridda, men de står på egna ben – något jag är så stolt över. Min son bor i Lessebo med sin sambo och jobbar också inom äldreomsorgen, fast i köket. Mina två äldsta döttrar bor kvar i Norrköping, där den ena arbetar som undersköterska och den andra studerar vidare.

Och som jag har sagt många gånger: jag har varit med om mycket. För mycket. Sådant som jag inte ens skulle önska min värsta fiende att behöva gå igenom. Ibland förstår jag inte själv hur jag lyckats ta mig ur allt, hur jag lyckats fortsätta, hur jag blivit den jag är idag.

Jag pratar inte öppet om allt jag varit med om, men om någon frågar så svarar jag. Jag bär sår i både hjärta och själ som aldrig kommer att läka helt. Sår som aldrig försvinner, hur mycket jag än önskar det.

Men ändå står jag här. Jag lever, jag bygger, jag fortsätter. Jag försöker skapa det liv jag en gång inte trodde att jag kunde få. Och kanske är det just därför jag ibland stannar upp – för att förstå hur långt jag faktiskt har kommit, trots allt.