Att lära sig längs vägen – vår morotspaus

En av de där små sakerna som plötsligt känns väldigt stora i föräldraskapet hände oss nyligen. Vi misstänker att Tyra reagerar på morötter, och har fått rådet att tills vidare undvika dem.

I dag var första gången hon åt rå morot och sa att det kliade i munnen stannade världen upp lite. Det är något särskilt med när ens barn reagerar på mat – allt inom en vill bara att det ska vara tryggt och enkelt.

Efter kontakt med vården fick vi rådet att pausa morötter och vara uppmärksamma. Samtidigt känns det så märkligt att något så vardagligt som en morot plötsligt blir något man måste tänka på.

Så just nu lär vi oss. En liten justering i vardagen – men också ännu en påminnelse om hur mycket man växer in i rollen som förälder, bit för bit.

Vi har också meddelat både skolköket och Tyras lärare så att inget ska råka hända när hon är i skolan. Det känns skönt att veta att de har koll. Och mitt i allt detta är vi lite extra tacksamma över att storebror Rasmus faktiskt jobbar i köket som levererar skolmaten. Jag och min man hörde av oss till honom direkt, så nu känns det som att vi har ett extra par trygga ögon även där.

Mitt i allt vardagspussel har jag dessutom pluggat inför två prov som jag har den här veckan. Jag tror egentligen att jag kan det mesta, men ni vet hur det är – man vill gärna läsa igenom en gång till “för säkerhets skull”.