En dag i termobyxor och trötta ögon

I dag är en sån dag när kroppen känns som bly. Ni vet när tröttheten sitter i varje liten muskel och till och med tanken på smink känns som ett helt maraton? 


I dag fick det vara nog. Jag gick ut genom dörren precis som jag är – och vet ni vad? Jag duger faktiskt så också.

Det är något befriande i att släppa taget om kraven ibland. Att bara få vara människa, utan extra lager av prestation.

Som tur är är mannen ledig i dag, så han sköter lämning och hämtning av Tyra. Ingen fritids i dag – istället väntar lite välbehövlig pappatid senare. Det gör mig varm i hjärtat att veta att de får den där tiden tillsammans.

Men hörrni, kylan. I dag åkte termobyxorna på. -7 grader ute. Jag vet, jag vet – i norra Sverige är det mycket kallare, men jag hatar verkligen att frysa. Fingrar som känns som isbitar och andetag som ryker i luften är inte riktigt min favoritgrej.

Så jag ställer samma fråga som varje vinter: När kommer våren? När kommer värmen? 
Tills dess får vi väl fortsätta klä oss som vandrande dunbolster och drömma om sol på näsan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När sanningen inte längre får plats bakom stängda dörrar

Simskola & midsommar

Hur reagerar en narcissist när de inte längre kan kontrollera dig?