En dag i termobyxor och trötta ögon
I dag är en sån dag när kroppen känns som bly. Ni vet när tröttheten sitter i varje liten muskel och till och med tanken på smink känns som ett helt maraton?
I dag fick det vara nog. Jag gick ut genom dörren precis som jag är – och vet ni vad? Jag duger faktiskt så också.
Det är något befriande i att släppa taget om kraven ibland. Att bara få vara människa, utan extra lager av prestation.
Som tur är är mannen ledig i dag, så han sköter lämning och hämtning av Tyra. Ingen fritids i dag – istället väntar lite välbehövlig pappatid senare. Det gör mig varm i hjärtat att veta att de får den där tiden tillsammans.
Men hörrni, kylan. I dag åkte termobyxorna på. -7 grader ute. Jag vet, jag vet – i norra Sverige är det mycket kallare, men jag hatar verkligen att frysa. Fingrar som känns som isbitar och andetag som ryker i luften är inte riktigt min favoritgrej.
Så jag ställer samma fråga som varje vinter: När kommer våren? När kommer värmen?
Tills dess får vi väl fortsätta klä oss som vandrande dunbolster och drömma om sol på näsan.
Kommentarer
Skicka en kommentar