Mellan snö och fågelsång

Det finns en särskild sorts trötthet som bara vintern kan skapa. Den som smyger sig in i axlarna efter ännu en morgon i mörker, ännu en dag av kalla vindar och skor som alltid är lite blöta. Snön som först kändes mjuk och magisk ligger nu mest som ett grått täcke över allt som en gång var färg.

Och ändå. Något håller på att hända.

Det börjar nästan omärkligt. En ljusare himmel när klockan passerar fyra. Ett dropp från taket som inte fanns där förra veckan. Och så – plötsligt en morgon – ett försiktigt kvitter. Som om någon testade mikrofonen innan konserten börjar.

Fåglarna vet något vi försöker minnas: att allt går i cirklar. Att kyla inte är ett slut, bara en paus. Att det som känns stillastående i själva verket laddar om.

Man börjar längta efter saker som nästan känns overkliga i februari. Sol som värmer kinderna. Grusiga trottoarer som sakta blir torra. Jackor som lämnas hemma “bara för att testa”. Första kaffet utomhus, lite för kallt men ändå perfekt.

Våren är inte här än. Men den är på väg. Och ibland räcker det att veta just det.