Min kropp försöker säga något – och jag börjar lyssna

Ibland kommer den där känslan smygande: att kroppen jobbar emot en istället för med en. Den senaste tiden har jag verkligen känt det så. Tröttheten som aldrig riktigt släpper, energin som är spårlöst borta och en känsla av att något i systemet är ur balans.

Jag har bokat läkartid för att försöka reda ut om jag är i klimakteriet eller om det är något annat som spökar. Innerst inne misstänker jag att det är klimakteriet – jag är ju i den åldern nu – men samtidigt vill jag få det bekräftat och utesluta annat. Det känns viktigt att ta kroppen på allvar istället för att bara gissa.

På torsdag ska jag dessutom tillbaka till vårdcentralen för att spola öronen. Just nu hör jag nästan ingenting på höger öra och det ringer konstant. Det är märkligt hur något så “litet” kan påverka så mycket i vardagen. Att inte höra ordentligt gör en både trött och frustrerad.

Allt det här får mig att inse att min kropp kämpar. Och kanske är det min tur att börja kämpa för den istället. Lyssna mer. Ge den det den behöver. Kanske handlar det om vitaminer. Kanske hormoner. Kanske något helt annat.

Jag behöver också kolla upp mitt järn igen. Trots tabletterna känns det inte helt rätt – tröttheten sitter kvar som en tung dimma över dagarna. Jag saknar den där känslan av ork och liv i kroppen.

Det är lätt att bara köra på och hoppas att det går över. Men just nu känns det som att kroppen viskar (eller kanske ropar): stanna upp och ta hand om mig.

Och jag tänker försöka lyssna.