När ansvar saknas – vad händer då med tryggheten i skolan?
Det är svårt att sätta ord på känslan när förtroendet för skolledningen börjar svikta. Det som pågår just nu väcker oro, frustration och en stor sorg hos många föräldrar.
När något allvarligt inträffar kring våra barn förväntar vi oss rakryggade vuxna som vågar stå upp, ta ansvar och agera. I stället möts vi av bortförklaringar och fokus på helt andra saker – till och med sexåringar.
Sjukskrivningar eller andra omständigheter hos personalen har ingenting med det som har hänt kring barnen att göra. Det handlar om hur situationen har hanterats. Och det är just hanteringen som är det allvarliga.
En fråga som många av oss ställer oss är:
Var har rektorn varit? Varför har inte alla föräldrar kallats till ett gemensamt möte?
När tryggheten skakas borde kommunikationen vara öppen, tydlig och samlande – inte tyst och splittrad.
Peppar, peppar har vår dotter inte blivit utsatt. Jag hoppas innerligt att det förblir så. Samtidigt gör det ont att tänka på alla barn och föräldrar som faktiskt har drabbats. Ingen ska behöva känna oro för sitt barns trygghet i skolan.
Jag hoppas verkligen att något händer nu. Att detta tas på största allvar och att verklig förändring sker. Samtidigt finns en gnagande känsla av att fler artiklar kommer att skrivas innan vi får svar.
Frågan kvarstår: Hur ska skolans rektor och utbildningschefen lösa detta?
Vi föräldrar ska inte behöva överväga att byta skola för våra barn för att vuxna inte tar ansvar.
Att skylla på barn – det är ovärdigt. Och ja, det är något man borde skämmas över.
Det som gör situationen ännu mer oroande är tystnaden. När information uteblir fylls tomrummet av rykten, oro och spekulationer. Det skapar en känsla av maktlöshet hos oss föräldrar.
Vi lämnar våra barn varje morgon med förtroendet att skolan är en trygg plats – en plats där vuxna ser, lyssnar och agerar när något inte står rätt till.
Trygghet i skolan är inte en “extra” fråga. Det är själva grunden för allt lärande. Barn som känner oro kan inte fokusera, utvecklas eller må bra. Därför blir det så smärtsamt när ansvar verkar flyttas bort från de vuxna som faktiskt har uppdraget att leda och skydda.
Ett gemensamt föräldramöte borde vara en självklarhet i en situation som denna. Att möta oss, svara på frågor och visa handlingskraft hade kunnat skapa lugn och tillit. Istället lämnas många med känslan av att problemen sopas under mattan.
Det handlar inte om att peka finger för sakens skull. Det handlar om ansvar, transparens och respekt – både för barnen och för oss föräldrar.
Att erkänna misstag är inte ett tecken på svaghet. Det är början på förändring.
Vi vill kunna känna stolthet över vår skola. Vi vill kunna känna trygghet när vi lämnar våra barn där varje dag. Men trygghet byggs inte av tystnad eller bortförklaringar. Den byggs av mod, ansvar och tydligt ledarskap.
Nu behövs handling. Inte fler ursäkter.
Kommentarer
Skicka en kommentar