När man inte tas på allvar

Ganska ofta känns det som att man inte tas på allvar. Som att man pratar, men ingen riktigt lyssnar. Som att ens åsikter väger lite mindre än andras. Och till slut börjar man undra om det faktiskt är så.

Det är en speciell känsla – att bli överkörd utan att det ens märks utåt. Man ler, nickar, låter saker passera. Men inuti skaver det. För egentligen hade man något att säga. Något som betydde något.

Och ärligt talat, det tär mer än man vill erkänna. Det gör att man börjar hålla tillbaka. Tänker en extra gång innan man säger något. Ibland säger man inget alls. Inte för att man inte har något att bidra med, utan för att man redan räknat med att det inte kommer tas emot.

Men där någonstans blir det också en ond cirkel, ju mer man backar, desto mindre plats tar man. Och ju mindre plats man tar, desto lättare blir det för andra att fortsätta köra över en. Inte alltid av illvilja – ofta bara för att dynamiken blivit så.

Det är en jobbig insikt, men också en viktig en: Ingen annan kommer automatiskt börja ge en mer utrymme om man själv fortsätter krympa.

Det betyder inte att man ska bli högljudd eller ta över. Men det betyder att man behöver stå kvar lite längre i det man faktiskt tycker. Våga säga klart sin mening. Våga vara obekväm ibland. Våga riskera att det inte landar perfekt.

För att bli tagen på allvar börjar ofta med att man själv slutar behandla sin röst som något sekundärt.

Det är inte enkelt. Och det händer inte över en natt. Men små förändringar gör skillnad. Att inte avbryta sig själv. Att inte skratta bort det man just sa. Att inte direkt backa när någon säger emot.

Man är inte oviktig. Men om man hela tiden beter sig som att man är det, så kommer omgivningen till slut göra samma sak.

Och kanske är det där förändringen måste börja. Inte hos alla andra – utan hos en själv.