Oskrivna lagar i vår vardag

Det finns lagar som styr universum, som tyngdlagen och termodynamiken. Och sedan finns det vardagslagar. Det är de där outtalade, djupt absurda reglerna som vi alla lever efter utan att egentligen prata om det.

Efter noggranna studier av mitt eget liv har jag sammanställt de fyra mest träffsäkra påståendena om hur vår vardag egentligen fungerar. Håll i dig, det kan hända att du känner dig träffad.

Påståendet: Att gå och lägga sig i tid handlar inte om sömn. 
Vi har alla varit där. Klockan är 21.00, du känner dig vuxen och ansvarsfull som släcker lampan. Du ska bara "kolla en snabb sak" på telefonen. Spola fram till klockan 23:00.
Du har inte sovit en sekund, men du vet nu exakt hur man sätter upp en tapet och jorden snurrar utan att vi känner av det. Vår hjärna vägrar helt enkelt att sova så länge det finns gratis, helt irrelevant information att hämta i ljuset från en skärm. 

Påståendet: Det finns ingen vuxen människa som har kontroll över sina strumpor. Tvättmaskinen är i själva verket en portal till en annan dimension.
Jag är övertygad om att fysikens lagar upphör att gälla i tvättstugan. Du lägger in åtta par matchande strumpor. Du tar ut fjorton singelstrumpor, en mystisk huvtröja du aldrig sett förut och tre kronor i enkronor. Vart tar den andra strumpan vägen? Jag tror att de rymmer för att starta ett nytt, bättre liv bakom trumman. Att sortera tvätt är vardagens största känslomässiga berg-och-dalbana.

Påståendet: Att rensa garderoben handlar aldrig om att få mer plats. Det handlar bara om att flytta kläder från "lådan" till "stolen" till "golvet" och sedan ge upp.
Varje vår och höst får vi idén att vi ska bli minimalistiska och organiserade. Två dagar senare har den där stolen i sovrummet – du vet vilken jag menar, den som har blivit en egen möbelkategori: Klädstolen – återigen slukat hälften av dina plagg. Det är kläder som är för rena för tvättkorgen, men för använda för garderoben. De lever i ett permanent limbo, och vi låter dem hållas.

Påståendet: Att önska sig saker som vuxen handlar inte om leksaker eller prylar. Det handlar om att hoppas att ingen köper något alls, så att man slipper hitta en plats att ställa det på.
Kommer du ihåg när man var barn och skrev meterlånga önskelistor med allt från radiostyrda bilar till egna hästar? Nu för tiden, när någon frågar vad man önskar sig i födelsedagspresent, drabbas man av akut panik. Det enda man faktiskt vill ha är saker som går att äta, dricka eller bränna upp (alltså olivolja, kaffe eller doftljus). Allt annat innebär bara att man måste städa, damma eller – gud förbjude – köpa en ny hylla på Ikea.

Varför gör vi så här mot oss själva?

När man granskar de här beteendena nyktert i dagsljus inser man snabbt hur sköra vi är som varelser. Vi har skickat robotar till Mars, knäckt den mänskliga genomsättningen och byggt bilar som kan köra sig själva. Men ställ oss inför en påse babyspenat som håller på att ruttna, eller låt telefonen ringa från ett dolt nummer, och vi faller omedelbart ihop som ett korthus av existentiell ångest.

Att ligga vaken till klockan två på natten och titta på en video där någon bygger en underjordisk pool av lera och bambu är inte ett slöseri med tid – det är vår hjärnas sätt att göra digital revolt mot schemalagda möten och Excel-ark.

Den slutgiltiga domen

Kanske är det precis detta som är själva definitionen av att vara människa år 2026. Vi navigerar genom livet med en kaffekopp i ena handen, en skärm i den andra och en djupt rotad misstro mot allt som kräver att vi svarar på ett röstsamtal.

Så nästa gång du står där i duschen och desperat skakar din vattenutspädda schampoflaska, eller när du låtsas att du inte är hemma för att ett bud plingar på dörren utan förvarning: sträck på dig. Du är inte lat, och du är inte galen. Du följer bara vardagens oskrivna lagar, precis som resten av oss.  

(inlägget innehåller både ironi, humor och lite allvar)