Mår så dåligt

Fy tusan vad dåligt jag mår varje gång jag måste höja rösten åt Tyra. Varje gång vi blir osams så mår jag så jefla dålig. 

Tålamodet tar slut och jag höjer rösten, hon blir såklart ledsen. Min älskade skrutta som är så bäst är en minitonåring som testar mitt tålamod till det yttersta. 

Det som är det viktiga i allt detta är att: Vi säger förlåt till varandra och ger varandra en bamsekram!

Alltid när vi blivit osams så tycker jag det är viktigt att förklara för henne varför jag blev så arg och att hon måste lyssna, att det blir tokigt ibland men det är viktigt att kunna förklara och säga förlåt. 

Denna lilla skrutta ger mig gråa hår för tidigt men oj så mycket kärlek man får! Den kärlek hon ger mig kompenserar allt! Oavsett hur arg jag är. 

Det bästa är när hon vill krypa upp i knät och mysa med mig, lägger sig bredvid i sängen och vill höra saga. 

Det finns så mycket som väger upp allt det goda istället för det som blir tokigt. 

Tror det är mänskligt att tappa tålamodet ibland men då är det oxå viktigt att kunna få en stund tillsammans för att kunna förklara varför det blev så. 

Min älskade Tyra. Du och jag Tyra, du och jag mamma.