Med hösten kommer..

Hur mycket jag än tycker om hösten så ogillar jag den lr inte den utan att min värk blir värre med kylan som medföljer hösten. 

Jag fick ju diagnosen Artros i händerna, sen har jag ju min skolios som bråkar hela tiden. 

Men så är det ju så här med omvärlden, att dom inte riktigt förstår hur det är att leva med denna värk som jag upplever. Oavsett om dom oxå har värk så kan man aldrig känna likadant då vi alla är olika. 

Vi känner värk på olika sätt! 

Min värk (i handen just nu) begräsar min vardag och det är inte alls synd om mig! Men jag känner att jag vill gärna ha rätt vård för att kunna få en bättre vardag. 

På torsdag har jag en tid på vårdcentralen, jag hoppas att jag kan få rätt hjälp. Dock misstänker jag att det kanske har förvärrat min artos, att jag får leva med denna värk i handen. 

Men då hoppas jag oxå att dom kan hjälpa mig på bästa sätt att kunna få en så bra vardag ändå. 

Att jag kan jobba mina tider jag får, att jag kan göra allt jag vill i arbetet jag utför utan att få så ont igen. 

Ibland känns det som att jag blir dömd, att min omgivning dömer mig negativt då jag inte kan jobba lr att jag sjukanmäler mig när jag har sån värk. 

Det känns som en stor besvikelse, att jag inte kan leva upp till allas förväntningar på mig. Men just måste min hälsa gå före!! 

Det jag vill ha från omgivningen är förståelse och respekt för hur jag mår och är som person.

Det går liksom inte jämföra mig med sig själv lr någon annan, det är inte jag! 

Jag är jag! Jag känner min kropp bäst, jag vet hur jag reagerar på min värk, hurnmin kropp agerar när jag får värk! Jag är inte som alla andra och jag är definitiv inte lat!! 

Min hälsa måste gå först! Så jag kan vara den bästa mamman, frun för mina barn, min man. Vara den bästa mormorn för mina barnbarn. Jag vill kunna leva ett långt liv utan att behöva ha värk året om, dagarna igenom. 

Hur svårt är det att acceptera och respektera?!