Offerkofta

 Jag kommer aldrig bli ett offer lr ta på mig offerkoftan pga mitt mående!
Det jag kommer göra är att lätta på mina funderingar, tankar och hur jag mår här och nu men det kommer numer bara ske här och med min man. 
Jag orkar inte höra jämförelser med andra som har haft liknade, att det är bara att ta nya tag, att man måste bara köra på oavsett. 

Jag VET att det finns andra som har haft liknande, jag vet att andra lider av järn och blodbrist. Jag vet allt detta men fortfarande måste alla förstå att jag är inte som alla andra. 

Jag är en egen individ med egna känslor, egna tankar och funderingar, egna känslor ang mitt mående!!
Jag kommer ALDRIG vara som alla andra då vi alla är olika, med olika känslor, tankar osv!

Man måste kunna diskutera med mig ang mina funderingar, tankar osv utan att jämför hur man själv har upplevt. De undersökningar jag kommer genom gå för att få en lösning på mitt mående kanske någon annan upplevde annorlunda än vad jag kommer göra. Tänk om människor skulle bara sluta att jämföra sig med mig! 

Jag tar emot alla råd och förslag som jag får men tyvärr så har det inte fungerat eftersom mitt järnvärde och blodvärde är i botten oavsett. Därav ska jag ju göra olika undersökningar, börjar med järntabletter och sen Koloskopi. 

Jag hoppas verkligen att man finner något som bidrar till min brist i kroppen, hittar vad som är fel. Jag vill inte må såhär, jag vill inte bli yr, matt i kroppen varje gång jag gör någonting. Så fort jag ska göra någonting ansträngande så blir jag helt slut, jag har ingen energi i kroppen. Det är därför jag måste sätta mig ner en stund lr stanna upp för att "tanka" mer energi så jag orkar med hela dagen. 

Det som sårar mig mest med detta är att jag inte kan leka med Tyra lika mycket som jag skulle vilja, jag orkar inte aktivera mig lika mycket som alla andra i familjen. Jag kan aktivera henne en stund, sen måste jag sätta mig en stund. Vi ritar väldigt mycket, spelar spel och liknande saker som inte tar all min energi. 

SÅ, den där offerkoftan har jag slängt långt bort, jag är inget offer! jag kämpar på som alla andra men jag får kämpa lite mer då jag har just mina brister. Det enda jag vill ha av mina nära och kära, omvärlden är förståelse och att man lyssnar utan att jämföra. Jag blir ledsen, riktigt ledsen när jag får höra olika jämförelser lr liknande

Är inne i en känslostorm med alla känslor på en gång, jag tillåter mig genomgå detta då jag tror att vården kan hjälpa mig på bästa sätt. Tillåter mig att gråta, att bli arg och att bli så trött att jag kanske vilar någon gång under dagen. 

Det är så många funderingar som vaknade till liv när jag fick höra att jag skulle genomgå en koloskopi, minnen av att min pappa genomgick denna undersökning och fick ett tråkigt besked. Jag tror absolut inte att jag får samma besked men det väcker ändå minnen, funderingar på vad är det som gör att jag har så lågt blodvärde och järnvärde.