Usel

Ganska ofta kommer känslan över mig som en stor flodvåg. Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag känner mig så otillräcklig som mamma, som fru, som människa överhuvudtaget!

Jag är inte ensam om denna känsla jag vet men det är återkommande. 

Älskar mina barn otroligt mycket, älskar hela min familj, släkt och jag vet att det är ömsesidigt! 

Men ibland känns det som jag blir bortglömd, att behandlas som luft, att ingen lyssnar lr tar mig på allvar. 

Kanske är jag överkänslig men det är sån jag är! Är jag ledsen så visar jag det sällan men jag blir gråtledsen! Är jag arg visar jag det med antingen tystnad lr så höjer jag rösten, blir jag orolig/nervös så blir jag tyst. 

Jag är en känslomässig människa som visar mina känslor öppet, jag anser att det är så det ska vara. Jag tänker inte dölja mina känslor för att andra människor tycker annorlunda lr liknande. 

Ändå känns det som jag är osynlig, blir inte tagen på allvar när jag öppnar min mun och säger något lr säger vad jag tycker och tänker. 

Jag blir ibland trött på mig själv då jag ofta övertänker allt och det ger mig hjärnspöken. Det kan ställa till det för mig ibland men oavsett det så är jag trött på att ingen lyssnar, alltså verkligen lyssnar. 

Som dagliga samtal, man kan sitta med nära och kära, diskutera allt och inget men när jag försöker delta känns det ibland att det jag säger är det ingen som hör. Då tystnar jag och säger ingenting mer men jag tänker dessto mer! 

Dock är jag ganska van vid dessa känslor som väller över mig ibland, jag har haft det så här hela livet. 

Jag har alltid varit överkänslig, varit en person som känner extra mycket och övertänker  oavsett vad det har handlat om. Även om jag har upplevts som känslolös och kall så är det tvärt om! 

När jag tystnar lr inte visar så mycket, det är då det är något fel lr liknande. Jag har varit inlärd att vara tyst, att min åsikt inte räknas. 

På senare tid har jag fått lära mig att den gör det men ibland känns det inte så. Jag lär mig fortfarande av livet och hur jag kan ta mer plats men oxå även tänka lite mer på mig själv utan att känna skuld.