Tomheten

Det känns tomt ibland. 

Det finns stunder då man plötsligt känner avsaknaden av vänner lite extra. Kanske när man hör ett skratt som påminner om någon man delat tusen minnen med lr när man bläddrar i gamla bilder & inser hur mycket som förändrats. 

Vänskap är som ett hem, tryggt, välbekant och fyllt av värme. När det saknas, lämnas ett tomrum efter sig.

Jag saknar de där spontana samtalen, de långa kvällarna när man kunde prata om allt och inget, känslan av att någon förstod mig utan att jag behövde förklara. 

Idag är det tystare, även om jag har människor runt mig, så är det inte samma sak.

Men samtidigt försöker jag påminna mig om att saknaden också är ett bevis på något fint, att jag haft vänner som verkligen betydde mycket för mig. 

Kanske finns det en chans att vägarna möts igen. Ibland räcker det faktiskt med ett litet hej för att öppna dörren på nytt.

Saknaden är så ful ibland. Den gör mig liten, den gör mig svag. Men den betyder också att jag en gång hade något som var så jävla viktigt. 

Jag önskar bara att det inte hade försvunnit. Tills dess får jag nöja mig med minnena. De värmer, även om de ibland också skaver.

Kanske handlar det inte alltid om att fylla tomrummet med nya människor, utan att tillåta sig att känna tacksamhet för de vänskaper som format en. Saknaden får finnas där men också påminna oss om att vi behöver varandra.

För ibland räcker det med ett enkelt “hej” för att återknyta. Och ibland, även om det inte går får man hålla minnena nära hjärtat & låta dem vara en tröst.