En ny resa börjar – men kroppen påminner mig om annat

På måndag börjar jag vuxenutbildningen. Det känns helt overkligt när jag tänker på det, lite pirrigt, lite nervöst, & ganska stort faktiskt. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig men det känns som att jag behöver den här nystarten. Något nytt att hålla fast vid, något som får dagarna att kännas meningsfulla.

I dag har dock all min energi gått till Cleo. Vi var hos veterinären även om allt gick okej så blir man helt dränerad efteråt. Det är något med att sitta där i väntrummet, hålla andan fast man inte tänker på det & bara hoppas att allt ska vara bra. 

Cleo var duktig, men jag såg i hennes ögon att hon inte riktigt förstod varför vi var där. Det gör lite ont i hjärtat – man vill ju kunna förklara.  

Hon fick medicin som hon ska äta i några dagar, sen får vi se hur det är med hennes tass. Det blir nog bra med medicin & vila. 

Efteråt kändes det som om kroppen bara slog av. Tröttheten kröp på, inte bara i huvudet utan i hela kroppen. Jag känner mig liksom tung, som om jag skulle kunna sova i flera dagar utan att bli utvilad. 

Kanske är det alla tankar som gör mig trött också, jag oroar mig för Cleo, jag funderar på måndagen, jag försöker peppa mig själv & samtidigt bara orka med vardagen.

Just nu vill jag mest krypa ner under en filt och inte tänka på något alls. Ge Cleo lite extra gos, låta dagen rinna av mig och bara vila. 

Jag hoppas verkligen att energin hinner komma tillbaka innan måndag, så att jag kan börja det här nya kapitlet med lite mer styrka.

Men i kväll får det vara okej att vara tröt, ibland är det faktiskt allt man orkar.