En ovälkommen gäst
Det börjar alltid likadant. Ett lite konstigt ansiktsuttryck, "“Jag mår illa”, säger mitt barn & jag känner hur hela kroppen går i beredskapsläge.
På sekunder har jag gjort en mental checklista: hinken är framme & tvättmaskinen är på standby.
När barn är sjuka på det här sättet, blir världen väldigt liten. Det finns inga möten, inga planer, inga deadlines – bara nästa glas med utslagen cola vitt bröd, & en liten kropp som somnar utmattad mot kudden i soffan.
Det finns något märkligt fint mitt i eländet, man får vara nära på ett sätt som vardagen annars sällan tillåter. Vi hinner prata om drömmar, läsa böcker mellan varven.
Jag får hålla en varm, svettig liten hand som litar på att jag fixar allt & även om jag vet att det bara är ett virus som härjar, känns det nästan som att jag och mitt barn slåss mot en gemensam fiende – vi är ett team.
När allt är över lovar jag mig själv: nästa gång ska jag vara mer förberedd. Men innerst inne vet jag att det är lönlöst – magsjukan dyker alltid upp som en objuden gäst, & allt man kan göra är att hänga med i svängarna.
Det är märkligt hur magsjukan kan göra världen så liten.
Mitt i tröttheten & tvätthögen finns också stunder av närhet jag aldrig vill glömma.
Kommentarer
Skicka en kommentar