Med handen på hjärtat

Jag har vänner men jag har ingen som står mig riktigt nära, iallafall inte här omkring mig där jag bor. Det finns ingen som vet allt om mig, som jag kan dela med mig av livet, tankar & funderingar med. 

Såklart har jag min man men ingen vän! Ingen som jag spontant kan hitta på något med lr liknande. 

När jag bodde i Norrköping hade jag ett fåtal vänner som jag kunde höra av mig till & hitta på något spontant med, inte alltid men ganska ofta. 

När jag bodde i Finspång fanns det inte så många utan jag var tvungen att ta mig till Norrköping. 

Så på det planet så saknar jag Norrköping, det fanns mycket spontana saker att göra där, med vänner som verkligen kände/känner mig. 

Jag kan bokstavligen säga att jag inte har någon vän i min närhet, inte som jag spontant hade i Norrköping. 

Låter kanske elakt mot dom som är vän med mig här men som inte umgås så mycket med mig men jag tänker detta är ju min blogg där jag ska ventilera alla mina tankar, känslor utan att få ta någon skit utöver det. 

Här måste jag få vara mig själv utan att någon ska ta åt sig! Jag måste få vara ärlig, tar man åt sig så kan jag inte stå för det. Jag kommer inte tassa på tå för att släppa ut tankar, åsikter & för vad jag skriver här. 

Det blev ett rätt dystert inlägg men ändå känns det bra att få släppa lite på det som ligger & trycker inom mig.