Min plats i stillhet

Varje gång vi svängde in på den lilla vägen mot Sandstugan kände jag hur min puls sjönk. Det är som att kroppen mindes innan huvudet hann tänka, ute på landet gick livet i en annan takt.

Kohagen låg där som alltid, lugn & trygg, med sitt gröna hav av gräs som böljande i vinden. 

När korna betade i kanten av hagen hördes deras tunga andetag blandat med fågelsången & det var något så rogivande i det. 

Jag kunde stå länge & bara titta, nästan som om världen utanför inte riktigt finns, som att världen stod stilla. 

Runt stugan blommande det överallt. Små färgklickar i dikeskanten, lupiner som sträcker sig mot solen & rosor som nästan välte över planket i sin iver att slå ut. 

Jag plockade gärna in en bukett till köksbordet, inte för att det behövdes men för att det gjorde mig glad varje gång jag såg den.

Frukträden stod gröna, frodiga, tunga av knoppar & kart. Äppelträdet som alltid blommande först hade redan börjat bära små frukter & plommonträdet såg ut att få en riklig skörd. 

Det var något fint i att följa träden genom säsongerna, från de första späda bladen till den söta smaken av höstens frukter.

Där på landet märkte jag också hur ljuden förändras. Inga bilar, inga brådska-steg mot bussar. Istället: vinden som smekte träden, humlorna som surtade bland blommorna & ibland bara en stillhet som nästan gick att ta på. 

På kvällen, när mörkret föll, kom stjärnorna fram så klart att det kändes som om man kunde sträcka ut en handen & röra vid dem.

Sandstugan var mer än en plats. Den var en känsla, ett andetag av frihet & enkelhet. Den påminner mig om hur lite man egentligen behöver för att känna sig rik, en blommande trädgård, ett par frukträd, stillheten från en kohage &  en himmel full av stjärnor.