När bensinen tar slut – och det inte finns en mack i sikte

Just nu känns det som om jag går runt med ett nästan tomt batteri.

Inte den där vanliga tröttheten som försvinner med en kopp kaffe eller en natts sömn – utan den sortens trötthet som sitter djupare som om någon skruvat ner ljusstyrkan på hela mig.

Det är svårt att förklara för den som inte varit där.

Jag vaknar & känner mig redan trött. Minsta lilla ”måste” känns som ett berg.

Diskmaskinen, mejlen, ett sms som väntar på svar – allt väger mer än det borde. Jag kan fortfarande le, prata & skratt men inombords känns det som om jag går på reservkraft.

För utåt ser allt ganska ”normalt” ut. Jag är på jobbet, jag betalar räkningarna, jag svarar på frågor, men inuti finns en konstant längtan efter att bara få stanna. 

Trycka på paus, ligga kvar under täcket & låta världen snurra vidare utan mig ett litet tag. 

Jag försöker vara snäll mot mig själv, släppa kraven på att vara effektiv, produktiv, social. 

Men det är svårt när hela samhället är byggt på idén om att vi alltid ska vara på topp. När vilan känns som en lyx istället för en nödvändighet.

Så just nu övar jag på att acceptera läget. Att säga ”det här är min kapacitet idag” & låta det vara okej.

För jag vet att energin kommer tillbaka men den gör det inte snabbare bara för att jag pressar mig.

Ibland är det mest modiga man kan göra att ge sig själv tillåtelse att inte orka.