Är det jag – eller andra – som har höga krav på mig?

Ibland undrar jag om det är jag själv som ställer för höga krav på mig, eller om det faktiskt är andra som gör det. Det känns som att alla runt omkring mig förväntar sig att jag ska orka och hinna mer än vad jag klarar av just nu. Och det gör mig både trött och ledsen.

Jag vet att jag har tagit upp det här förut, och jag vet att vissa tycker att jag “bara gnäller” eller “överdriver”. Men det här är mina känslor, mina tankar. De finns där, oavsett vad någon annan tycker eller tänker om dem.

Just nu känns det som att jag knappt håller mig ovanför ytan. Det är så mycket som måste göras här hemma, så många måsten och förväntningar. Jag sitter fast. Jag vill komma loss, men det känns som att det enda sättet är att få göra saker i min egen takt – annars sjunker jag ännu djupare.

Ärligt talat vet jag inte ens hur jag mår längre, varken fysiskt eller psykiskt. Jag vet bara att jag kämpar vidare. Jag går upp varje dag och försöker ta hand om min familj, försöker hålla ihop vardagen. Det är som att jag går på autopilot, men ändå fortsätter jag.

Jag skriver inte det här för att få medlidande. Jag skriver det för att sätta ord på något som känns så stort och så tungt just nu. Kanske är det fler som känner igen sig. Kanske är vi fler som kämpar i det tysta och undrar om vi någonsin ska få andas ut.

Så just nu försöker jag påminna mig själv om att det är okej att känna så här. Att det är okej att inte orka allt. Att det är okej att sakta ner. Och kanske, någon gång, kommer jag hitta tillbaka till en plats där jag inte bara kämpar – utan faktiskt lever.