Att sakna det förflutna men välja sig själv

Ibland slår det till som en vindpust bakifrån – minnena av människor jag en gång kallade vänner. Stunderna, skratten, gemenskapen. Och ja, jag kan sakna dem. Men när jag skalar bort nostalgins filter inser jag också att det var ett liv som inte gjorde mig gott. 

Ett liv där jag gång på gång tog negativa val, val som inte bara påverkade mig utan även de människor jag faktiskt älskade och ville värna om.

Jag mådde inte bra då. Jag levde i ett mönster som sög musten ur mig, och även om jag kanske hade många omkring mig, var ensamheten och känslan av att inte vara sann mot mig själv större än jag vågade erkänna. Att lämna det bakom mig var inte lätt – men det var nödvändigt.

Att flytta från storstadens brus till en mindre stad har förändrat mycket. Här finns lugnet, andningsrummet och möjligheten att hitta tillbaka till mig själv. Jag känner hur jag långsamt bygger upp en tryggare grund, där jag kan stå rakryggad utan att vackla av gamla vanor eller destruktiva mönster.

Självklart finns det en saknad som ligger kvar. Mina barn, mina barnbarn och min pappa – de är inte lika nära geografiskt längre, och det gör ont. Den känslan kan inte något lugn på landet helt ta bort. Men jag vet också att för att kunna vara en bättre mamma, mormor/farmor och dotter, måste jag först må bra själv.

Det är en balansgång mellan saknad och självkärlek. Och kanske är det just i den balansgången som livet faktiskt händer – mellan det man lämnat och det man bygger upp på nytt.