Börja studera i dag – utan material men med lite hopp

 Det är första september. Solen skiner lågt & mjukt genom fönstret, som om den vet att den inte har så många chanser kvar att värma våra kinder innan hösten tar över på allvar. 

Himlen är klarblå, luften är krispig & doftar svagt av äpplen, början på något nytt. En vacker septemberdag, helt enkelt. Perfekt för att börja om.

Här sitter jag – redo att studera lr nästan redo.

För sanningen är att jag inte har något material att jobba med än. Inga uppgifter har kommit fram än. Jag har en tom skrivbok, ett nytt konto i mitt planeringsverktyg, & en penna som känns oväntat tung för att inte ha skrivit något än. Det är lite ironiskt: jag har gjort mig redo för en nystart men glömt att nystarten också behöver innehåll.

Det finns något ganska märkligt med att vilja börja plugga utan att riktigt kunna. Det är som att stå i startblocken, full av energi och nervositet, bara för att få höra att loppet är uppskjutet på obestämd tid. Samtidigt känner jag ingen större stress. Jag borde kanske göra det – borde kanske oroa mig över att hamna efter, att inte ha rätt saker på plats, att redan nu tappa fart innan jag ens har börjat.

Men det gör jag inte. Inte idag, det i sig känns nästan som en vinst.

Jag har börjat förstå att det inte alltid är de perfekta förutsättningarna som avgör hur något kommer att gå. Ibland är det snarare viljan att dyka upp ändå – att sitta där, trots att det inte finns något att läsa, att skriva, att repetera – som säger mest om vem man är just då.

Så jag sitter här. Jag planerar veckan, trots att jag inte vet vad som kommer ingå. Jag skriver ner några mål, trots att jag inte vet exakt vad kursen kräver. 

Jag funderar på vad jag vill få ut av studierna, inte bara vad jag måste leverera & jag försöker andas lugnt i en annars ganska prestationsinriktad värld. Det är ett slags förberedelse det också.

Jag mår ganska bra idag. Det känns nästan oväntat att säga det, men det är sant. Det är inte eufori, inte extas, men det finns ett stilla lugn i kroppen. Kanske är det solen. Kanske är det faktum att jag valde att dyka upp ändå. Att jag inte gömde mig i känslan av att vara oförberedd, utan accepterade den & ändå försökte göra något av dagen.

För ibland är det nog att bara visa upp sig. Att vara där, även när man inte vet vad man ska göra. Att sätta sig vid skrivbordet & säga: “Okej, jag är här. Jag är redo att försöka.”

Det här kanske inte blev den produktiva studiestarten jag hade hoppats på. Men det blev en start. En stillsam, trevande, varm sådan – som kanske var precis det jag behövde.

När materialet väl kommer, när schemat rullar igång på riktigt, när uppgifterna börjar trilla in & tempot höjs – då kommer jag veta att jag redan börjat. Inte med läsning, men med något annat. Med mig själv.

Det känns faktiskt ganska stort.