Lite trött, lite otålig – men ändå tacksam

Det känns som att jag lever i en evig väntan just nu. Som om allting står på paus tills jag får det där viktiga beskedet, men dagarna tickar ändå på. Det är märkligt hur trött man kan bli av att bara vänta – som om själva ovissheten suger energi. Kanske är det också hösten som gör sig påmind. Den där speciella tröttheten som alltid kommer med kyligare vindar & kortare dagar.

Samtidigt börjar vi landa lite mer i vårt hem igen. Det har tagit tid, men nu känns det faktiskt trivsamt här. Vi går runt & fantiserar om att måla om väggarna i någon varm ton – något som omfamnar oss lite när mörkret kryper närmare. Bara tanken gör mig gladare.

Helgen som var gav mig i alla fall precis det jag behövde. Familjemys, skratt & en riktig tacokväll – enkelt, men så värdefullt. Det är de där små stunderna som påminner mig om vad som verkligen spelar roll, även när hjärnan snurrar på i väntans loop.

Nu när höstvädret är här inser jag att jag behöver ta tag i det praktiska också. Min gamla höst- & vinterjacka har gjort sitt, den är både trasig & tröttare än jag. 

Så nu är det dags att hitta en ny följeslagare för alla kyliga promenader & småärenden. Kanske blir det just den där jackan som gör att hösten känns lite lättare att bära.

Så, jag väntar vidare. På besked, på ny energi, på en varmare färg på väggarna & kanske på den där perfekta jackan. Men mitt i allt finns också de där små ljuspunkterna som håller mig uppe – en helg med tacos, ett hem som långsamt börjar kännas som mitt igen & en kopp te i soffan när regnet smattrar mot rutan.