Livet med en minitonåring – kaos, känslor & kamp

Vi lever just nu med en riktig minitonåring här hemma – & det är ingen dans på rosor. Varje dag fylls av skrik, gråt & trots oavsett vilka regler vi försöker hålla fast vid lr hur lugnt vi än försöker förklara. Det känns ibland som att ingenting går in, hur mycket vi än upprepar oss.

Det tär på hela kroppen. Jag får ont i huvudet, känner hur orken bara försvinner & ibland känns det som att jag knappt har energi kvar till något annat än att bara överleva dagen. 

Det som gör mest ont är när ilskan tar sig uttryck i sparkar & slag. Att bli sparkad lr slagen av sitt eget barn är en så märklig känsla. Jag vet att det inte är “på riktigt”, att det är frustrationen som tar över men ändå hugger det till i både hjärta & själ. 

Mitt i allt detta kaos – finns kärleken där hela tiden. Jag älskar mitt barn mer än något annat, även om jag inte älskar situationen vi lever i just nu. 

Det känns viktigt att kunna säga det högt: det är okej att tycka att det är jobbigt, även när man älskar sitt barn till månen & tillbaka.

Det finns stunder när vi vill lägga oss ner bredvid & också skrika, bara för att få ur oss all trötthet & frustration men vi biter ihop, andas djupt & påminner oss om att det är en fas. Även om det mitt i kaoset känns svårt att tro på.

Så till alla andra som också lever med små minitonåring hemma: vi ser er. Ni är inte ensamma. Vi kämpar tillsammans, även om vi inte alltid möts. 

Kanske är det just den tanken som gör att vi orkar en dag till.