När man sviker sig själv

Just nu känner jag mig rätt nedslagen. Den största besvikelsen är inte något någon annan har gjort mot mig – det är jag själv. Jag sviker mig själv när jag inte klarar av skolan på grund av ekonomin. 

Det gör ont att behöva sätta studierna på paus, för innerst inne vill jag verkligen klara det. Jag vill kämpa mig igenom, bli klar, känna stolthet & dessutom kunna bidra mer ekonomiskt hemma.

Men i stället känns det som att jag står stilla. Som att jag misslyckas, gång på gång. Det är en tung känsla att bära – den där känslan av att inte räcka till, varken för sig själv eller andra.

Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att livet inte är spikrakt. Det blir motgångar, ibland fler än man tycker är rättvist. 

Även om humöret just nu inte är på topp, så vet jag att det här bara är en svacka. Jag har varit i dalar förut & jag har alltid tagit mig tillbaka starkare. Det ska jag göra den här gången också.

Jag får hoppas att mötet med Arbetsförmedlingen leder någonstans, att vi kan hitta en bra lösning som gör att jag kan fortsätta framåt. För det finns ju en vilja där. Jag vill & jag ger mig inte.

Just nu känns det som att jag stapplar framåt i mörkret, men jag vet att det kommer ljus längre fram. 

När det kommer, då kommer jag stå där – starkare än innan, för att jag kämpade mig igenom även det här.