Tankar i hösttider

Med hösten kommer kylan krypande & som alltid gör sig värken mer påmind. Kroppen känns tyngre & med det sjunker också humöret. 

Det är som om mörkret utanför också letar sig in i mig, trots att jag försöker hålla emot. Ändå mår jag, på ett märkligt sätt, ganska bra.

Det finns något i höstens stillhet som gör gott – de där kvällarna med tända ljus, en varm filt & lugnet som lägger sig över allt. Små stunder som får mig att andas lite lättare, trots allt.

Men samtidigt brottas jag med verkligheten. Jag hittar ingen lösning på hur jag ska ha råd att åka till skolan. 

Känslan av att stå på ruta ett igen är tung, riktigt tung!– som att jag trampar på samma fläck hela tiden & aldrig kommer vidare. Det känns orättvist, frustrerande & ibland undrar jag: är det bara en svacka, eller ska livet verkligen vara så här?

Det är svårt att bära den tanken men jag försöker påminna mig om att svackor inte alltid är permanenta, även om de känns det i stunden. Att jag fortfarande kan känna värme i de små sakerna – som ljus, te och filt – kanske ändå betyder att hoppet inte helt slocknat.

Kanske är hösten just det för mig: både en påminnelse om det tunga & en chans att hitta styrka i det lilla.