Efter stiliseringen är klimakteriet symtomen värre

Jag kallsvettas, får värmevallningar, huvudvärk och humörsvängningar till förbannelse.

Det känns som att kroppen har fått ett eget liv just nu – som om den inte riktigt lyssnar på mig längre. Efter stiliseringen hade jag ändå hoppats på lite lugn och balans, men istället har klimakteriesymtomen smugit sig på, och ibland känns det som om de tar över helt. En minut fryser jag, nästa svettas jag som om jag sprungit ett maraton. Huvudet dunkar, sömnen är störd, och humöret… ja, det går upp och ner som en berg- och dalbana.

Jag ska söka vård för detta, det vet jag. Men jag känner samtidigt att det inte är akut. Jag kan hantera det här ett tag till – jag har ändå lärt mig att lyssna på min kropp, även när den skriker istället för viskar. Det finns en slags stolthet i att försöka förstå sig själv, att inte direkt kasta sig på första bästa lösning utan att känna efter först.

Det som kanske är svårast just nu är hungern och suget. Det känns som att jag alltid är på jakt efter något – mat, sötma, tröst, energi. Jag har försökt tänka att jag ska ta tag i kosten, röra på mig mer, gå ner några kilon, "komma i form" som man säger. Men ärligt talat? Jag har gett upp det där just nu. Jag orkar inte jaga en idealbild som ändå inte känns som min.

Jag har aldrig varit någon som gillar att experimentera med min kropp eller testa dieter, piller eller trender. Jag tror på att låta kroppen vara, låta tiden ha sin gång. Att åldras naturligt. Mina rynkor är inte något jag vill gömma – de är bevis på ett långt och rikt liv, fullt av känslor, skratt, gråt och erfarenheter. Varje liten linje bär på en berättelse, och varför skulle jag vilja sudda bort det?

Människor får helt enkelt acceptera mig som jag är. Det här är jag – med värmevallningar, humörsvängningar, skrattlinjer och allt. Jag tänker inte förändra mig för att passa in i någon annans bild av hur jag “borde” vara.

Kanske är det just nu, mitt i allt det svettiga, frustrerande och oförutsägbara, som jag lär mig mest om mig själv. Klimakteriet är ingen sjukdom – det är en fas, ett skifte, ett nytt kapitel. Och jag tänker leva det på mitt sätt, med värme (bokstavligt talat!) och värdighet.