Från destruktiv kärlek till riktig trygghet

Jag blev mamma tidigt. Alldeles för tidigt kanske, om man tänker på hur lite jag egentligen visste om livet då. Jag kastades in i något som är så stort, så livsomvälvande – att bli någons trygghet, någons allt – utan att själv riktigt ha hittat min egen trygghet.

Jag levde i två destruktiva relationer, sökte kärlek på fel platser och förväxlade ibland kaos med närhet. Jag var ung, tre barns mamma, och jag tror faktiskt inte att jag förstod hur dåligt jag mådde. Jag försökte bara överleva, dag för dag. Jag gjorde mitt bästa, men ibland var mitt bästa inte tillräckligt. Jag tog dåliga beslut, gick vilse, tappade bort mig själv.

Det gör ont att tänka på ibland – hur många gånger jag kände mig som en dålig mamma, hur många nätter jag låg vaken och undrade om jag förstört mer än jag byggt upp. Mina älskade barn… jag har burit så mycket skuld för saker jag inte kan ändra på.

Men en sak har jag aldrig ångrat – mina barn. Aldrig någonsin. De har varit min drivkraft, mitt ljus, min anledning att fortsätta. Jag önskar bara att jag hade kunnat ge dem den trygghet och kärlek jag har omkring mig nu.

Idag lever jag med en underbar man. En man som ser mig, som lyfter mig, som får mig att känna mig trygg och älskad. Vi har en dotter tillsammans, och jag är fyra barns mamma – och till och med mormor till två fantastiska barnbarn. Livet känns så annorlunda nu. Lugnt. Tryggt. Fyllt av kärlek på riktigt.

Ibland tänker jag: tänk om livet hade sett ut så här när barnen var små. Tänk om vi hade träffats tidigare. Tänk om vi hade fått bygga det här livet redan då – med värme, skratt och respekt. Men livet är inte alltid rättvist. Det tar sina omvägar, ibland smärtsamma, innan man hittar hem.

Och kanske är det just de omvägarna som format mig till den jag är idag. Kanske behövde jag gå igenom mörkret för att kunna uppskatta ljuset på riktigt. För att förstå vad trygghet och kärlek faktiskt betyder.

Jag kan inte ändra det som varit, men jag kan välja att förlåta mig själv för det jag inte visste då. Jag kan älska mina barn här och nu, så mycket jag bara kan, och försöka visa dem att livet alltid kan bli bättre – även efter alla felsteg.

Jag är tacksam. För mina barn. För min man. För lugnet jag bär inom mig idag. För att jag äntligen får känna att jag är där jag alltid borde ha varit. Hemma.