När mörkret faller och dagarna flyter ihop

Tiden går så otroligt fort just nu. Det känns nästan som att jag blinkar och plötsligt har ännu en vecka försvunnit. Utanför fönstret faller mörkret redan tidigt på eftermiddagen, och det blir snabbt kväll. För att göra det lite mysigare här hemma tänder vi ljus, och det blir ändå en speciell stämning när lågan sprider ett varmt sken i rummet. Det är nästan som om tiden stannar för en stund när allt blir stilla.

Samtidigt är det mycket som pågår. Tyra har fått en envis och elak hosta, så hon har fått vara hemma både i går och i dag. Det är alltid lite extra oroligt när barnen inte mår bra, även om det bara är något tillfälligt som hosta eller feber. Man vill liksom bädda in dem i bomull och hålla världen utanför på avstånd.

För egen del går jag mest och väntar. Jag inväntar besked om nystartsjobb, och tills dess står jag lite stilla. Det är som att jag inte kan ta nästa steg förrän jag vet mer om vad som väntar. Ovissheten kan vara ganska jobbig – att inte riktigt veta vilken riktning allt kommer ta. Men samtidigt försöker jag påminna mig själv om att det är okej att vara här just nu. Att jag inte behöver ha alla svaren på en gång.

Som jag skrivit tidigare så vet jag fortfarande inte riktigt hur jag mår. Vissa dagar känns bättre, andra tyngre. Det är som ett mellanting, där jag tar en dag i taget och gör mitt bästa för att hålla ihop. Ibland är det faktiskt nog – att bara kämpa på och fortsätta andas, fortsätta göra det lilla man kan.

Och kanske är det just i dessa stunder, när allt är lite osäkert, som man får öva på att se det lilla ljuset i vardagen. Ett tänt ljus på bordet, ett skratt mellan hostattackerna, eller känslan av att krypa upp i soffan när mörkret lagt sig utanför fönstret. Det är små saker, men de betyder mer än man tror.