Tillbaka till ruta 1 igen

Ibland känns det som att livet tar ett steg fram och två tillbaka. Jag hade verkligen hoppats att kommunen skulle kunna tacka ja till erbjudandet från Arbetsförmedlingen om nystartsjobbet – men det blev ett nej. Ersättningen var helt enkelt för låg, sa de. Och där stod jag igen, på ruta ett.

Det känns som ett slag i magen om jag ska vara ärlig. Jag hade sett fram emot att få en riktig chans, något stabilt att bygga vidare på. Nu finns kanske möjligheten att hoppa in som vikarie igen, och visst, det är något – men det känns ändå tungt. Det blir inte riktigt samma sak när man trodde att man var på väg någonstans, och så stannar allt upp.

Men jag tänker inte låta det här dra ner mig helt. Okej, idag får jag vara lite låg, det får man vara. Men de kommande dagarna ser jag fram emot. Min pappa, hans sambo och min mellersta dotter kommer hit och stannar några dagar. Det ska bli så fint att få ha familjen samlad igen – skratta, prata, bara vara.

Så jag tar dagen som den kommer. Andas in lugnet runt mig. Påminner mig om att även om man ibland måste börja om, så betyder inte det att allt är förlorat. Ibland är ruta ett bara en ny chans att börja om – med lite mer erfarenhet i bagaget.