Tretti år senare: jag ser min vän igen

Jag satte mig för att titta på en dokumentär, en helt vanlig dag. Jag förväntade mig absolut inte att något särskilt skulle hända – men så plötsligt, där i rutan, ser jag ett bekant ansikte. Ett ansikte jag inte sett på över trettio år.

Min gamla vän.

Det var som att tiden stannade för en stund. Alla de där minnena jag trodde hade bleknat kom rusande tillbaka på en och samma gång. Jag såg honom – den där killen som alltid fanns där, oavsett vad som hände i mitt liv. Han som dök upp när saker kändes som mörkast, som på något märkligt sätt alltid såg till att jag var trygg.

Vi tappade kontakten för länge sedan, som så ofta händer i livet. Åren gick, och ibland tänkte jag på honom. Undrade var han tog vägen, om han hade det bra, om han ens levde.

Och nu, där på skärmen, fick jag svaret.

Det var både chockerande och fint på samma gång. Chockerande för att se hur annorlunda han var nu – och fint för att han ändå verkade må bra, på sitt sätt. Jag vet inte vad som hänt i hans liv mellan då och nu, men jag kunde se att det fanns något lugnare i hans blick, något annat än den rastlöshet jag minns.

För trettio år sedan var han en helt annan person. Han levde ett liv som många skulle kalla farligt – i kriminella kretsar, bland människor man helst inte vill hamna för nära. Men för mig var han aldrig den där ”farliga killen”. För mig var han min bästa vän. Den storebror jag aldrig hade.

Jag kunde säga precis vad som helst till honom. Han dömde mig aldrig, skrattade aldrig åt mig när jag var svag eller ledsen. Han bara lyssnade.

Jag vet fortfarande inte varför han brydde sig om mig – varför han såg till att jag var trygg. Kanske såg han något i mig som han själv saknade, något oskyldigt eller rent i en värld där han själv hade tappat fotfästet.

Att se honom igen, efter alla dessa år, väckte så mycket. Inte bara minnen, utan också en slags tacksamhet. För även om han gjorde så många fel val i livet, så var han en av de få som verkligen såg mig för den jag var då.

Ibland kommer livet tillbaka till en på de mest oväntade sätt. En dokumentär, ett ansikte från förr – och plötsligt sitter man där, mitt i sitt vardagsrum, och känner allt igen.