Att landa i sig själv (och kanske bli lite tant på köpet)

Det finns något tryggt över ordet tant.

Jag tänker på varma händer, doften av nybakat, blommiga klänningar och en röst som säger ”ta en kaka till, det finns massor”. Samtidigt vet jag att ordet ibland bär på ett litet sting – som om ”tant” vore något man blir när livet passerat sitt mest spännande kapitel.

Men tänk om det inte är så?

Tänk om tant egentligen betyder en kvinna som slutat be om ursäkt. Som vet vad hon tycker om, har sett ett och annat, och inte längre bryr sig så mycket om vad som är trendigt. En kvinna med erfarenhet nog att veta att stickade sockor, ordning i skafferiet och en kopp te i tystnad faktiskt är lyx.

Jag tror jag gillar tanken på att bli tant.

Inte den där stereotypa, stränga med handväska och pekfinger, utan den där lugna, skrattande, som inte stressar längre.

Kanske handlar det om att växa in i sig själv. Att landa.

Jag är inte en tant bara för att jag har börjat gilla kläder med mönster.

Eller för att jag ibland väljer något lite finare, något som känns rätt snarare än trendigt. Jag tar på mig det jag tycker är snyggt – och som sitter bekvämt. Det är så enkelt egentligen.

Kanske handlar det inte om att bli tant, utan om att bli bekväm i sig själv.

Att klä sig för sitt eget humör, sin egen kropp, sin egen dag.

Att inte längre fråga spegeln vad andra ska tycka, utan bara känna:

”Det här är jag.”

Och kanske är det just där, i den känslan, som själva tantstyrkan bor.

I vilan. I självrespekten. I att inte längre behöva jaga efter något för att duga.

Så ja – kanske är jag lite tant.

Och vet du? Det känns faktiskt ganska fint.

Om det är tantigt – då vill jag vara det med stolthet.