Huset fullt i Rejmyre

Vi är i Rejmyre den här helgen, hela familjen. Vi hälsar på Linnéa och hennes familj eftersom mitt äldsta barnbarn fyllde sju år igår. Det känns nästan ofattbart att det redan gått sju år — tiden har sin egen fart när det gäller barn. De växer, förändras, utvecklas, och man står bredvid och försöker hänga med.

Själva kalaset är idag, och det kommer bli huset fullt. Ballonger, presentpapper, barn som springer mellan rummen och vuxna som försöker prata mellan alla ljud. Jag ser fram emot att få vara med, se glädjen i barnbarnets ansikte, känna den där varma, röra-om-i-hjärtat-känslan som alltid kommer när man firar barn. Samtidigt känner jag ett visst vemod — den där blandningen av glädje och trötthet som ibland följer med familjesammankomster.

Mitt huvud är inte riktigt med mig idag. Det strejkar lite, som det ibland gör när det blir för mycket ljud, intryck och rörelse på en gång. Jag är tacksam att jag kom ihåg att ta med värktabletter. Bara att veta att de finns i väskan känns som en trygghet.

Jag tänker att jag nog kommer hålla mig lite i skymundan idag. Inte för att jag inte vill delta, utan för att jag vet vad jag behöver för att behålla lugnet — både mitt eget och det i huset. Jag känner till dynamiken som kan uppstå när många människor samlas. 

Små missförstånd, olika energier, gamla roller som alla faller in i utan att ens tänka på det. Man vill ju att barnen ska känna att det är en glad dag, att det inte finns några underströmmar som stör. Så jag väljer att stå lite vid sidan, andas lugnt och låta stunden ha sin gång.

Kanske blir min plats idag i köket, där jag kan småprata med någon medan jag häller upp kaffe. Eller kanske ute på verandan, där man kan höra skratten genom den öppna dörren men ändå få lite frisk luft. Det är ett slags balansgång — att vara med, men ändå bevara sin egen stillhet.

Jag har märkt att ju äldre jag blir, desto mer värdesätter jag just det: stillheten mitt i allt. Förr ville jag ofta vara mitt i händelsernas centrum, men numera finner jag ro i att bara betrakta. Att se hur livet rör sig omkring mig, hur barnen växer, hur samtal uppstår, hur människor försöker mötas — på sitt sätt, utifrån sina förutsättningar.

Och kanske är det just det som är det viktigaste med sådana här dagar. Inte att allt ska vara perfekt, inte att alla ska tycka lika, utan att man ändå försöker. Att man samlas, trots olikheter, för något gemensamt: kärleken till barnen, till familjen, till minnena man skapar tillsammans.

Så jag tänker låta dagen bli som den blir. Jag ska försöka vara närvarande, även om det betyder att jag sitter lite tystare i ett hörn med kaffekoppen i handen. Jag ska låta barnens skratt ta plats och låta mina egna tankar vila. 

Och när kvällen kommer, när huset tystnar och ballongerna börjar hänga lite slaka i hörnen, hoppas jag att det finns en känsla av värme kvar i rummen — en påminnelse om att vi ändå lyckades fira tillsammans, på vårt eget sätt.