Mellan längtan och trötthet

Det är något med hösten.

Luften blir kallare, ljuset dör lite snabbare varje dag, och någonstans där mellan regnet och kaffekoppen känner jag hur tröttheten smyger sig på.

Inte bara den vanliga “jag-behöver-mer-sömn”-tröttheten, utan den där djupa känslan av att vilja framåt men inte riktigt orka.

Jag längtar efter ett fast jobb.

Efter stabilitet. En trygg lön, en plats där jag kan andas ut och känna att jag hör hemma.

Det känns som att jag stått still länge nog, väntande på att nästa steg ska visa sig – men vägen dit är suddig. Och när motivationen dalar blir allt lite tyngre.

Kanske handlar det om hösten.

Kanske handlar det om järnet i min kropp – jag vet att det påverkar hur jag mår, hur energin svajar, hur tankarna blir lite grå när kroppen inte riktigt orkar.

Det är märkligt hur mycket kroppen och själen hänger ihop, hur en obalans i blodet kan få livet att kännas lite… tyngre.

Men mitt i det finns ändå en liten låga.

Den där envisa viljan som vägrar ge upp, som viskar att det kommer en vår igen.

Att energin kommer tillbaka.

Att jobbet jag längtar efter faktiskt finns där ute – och när det väl händer, kommer allt det här ha varit värt det.

Så just nu försöker jag bara vila i mellanrummet.

Andas.

Ta hand om kroppen, ge den järn och omtanke.

Och påminna mig själv om att det är okej att inte vara på topp.

För ibland handlar styrka inte om att orka allt – utan om att våga vila när man behöver det.