När hösten möter hormonerna – om trötthet, klimakteriet och att hitta balansen igen

Det är något med hösten. Ljuset försvinner snabbare än jag hinner blinka, och kroppen känns som bly. Jag vaknar trött, går runt trött, somnar trött – och ändå känns det som om jag inte får någon riktig vila. Först tänkte jag att det bara var den vanliga hösttröttheten. Den som kommer när dagarna blir kortare, luften fuktigare och själen lite tyngre. Men på sistone har jag börjat misstänka att det handlar om mer än så.

För min kropp känns… annorlunda.

Jag har värmevallningar som kommer från ingenstans, kallsvettningar som får mig att vilja kasta mig ur kläderna, och huvudvärk som liksom ligger och lurar i bakgrunden. Jag fryser ena stunden och svettas nästa. Och mitt humör – ja, det svänger som en höststorm. Ena stunden glad och engagerad, nästa stund irriterad över minsta lilla.

Jag börjar mer och mer tro att jag har klivit in i förklimakteriet. Ett ord som jag tidigare knappt tänkt på, men som nu känns väldigt närvarande. Det är en märklig fas – kroppen förändras, hormonerna dansar sin egen dans, och man känner sig både ung och gammal på samma gång.

Jag har läst att många går igenom just det här: tröttheten, vallningarna, humörsvängningarna, sömnproblemen. Vissa beskriver det som att kroppen inte längre samarbetar, som att den plötsligt har fått en ny dirigent som man inte riktigt känner igen. Och det stämmer ganska bra med hur jag känner mig just nu.

Jag vet att det finns hjälpmedel och tabletter som kan lindra besvären, och jag har bestämt mig för att prova. Det får helt enkelt inte fortsätta så här. Jag vill hitta tillbaka till min energi, till glädjen i vardagen och till den version av mig själv som orkar mer än att bara ta sig igenom dagen.

Men det är inte bara jag som påverkas.

När jag mår så här går det förstås ut över familjen också. Jag märker hur jag blir kort i tonen, hur tålamodet tryter, och hur småsaker kan kännas som stora irritationsmoment. Det gör mig ledsen, för det är inte den jag vill vara. Men det är svårt att hålla ihop när kroppen bråkar och hormonerna spelar spratt.

Jag försöker påminna mig om att det här bara är en fas – en övergång. Klimakteriet är ingen sjukdom, även om det ibland känns så. Det är bara kroppen som går in i ett nytt kapitel, och jag behöver lära mig att lyssna och anpassa mig. Vila mer. Äta bättre. Röra på mig när jag orkar. Och framför allt – vara snäll mot mig själv.

Så om du som läser detta känner igen dig – vet att du inte är ensam. Vi är många som kämpar med energin, humöret och känslan av att inte riktigt känna igen sin egen kropp. Det är okej att ha dåliga dagar. Det är okej att känna sig less. Och det är helt okej att be om hjälp.

Jag hoppas att de kommande veckorna bjuder på lite mer balans. Att kroppen lugnar sig och att mörkret inte känns fullt så tungt. För även om hösten kan vara tuff, så är den också en påminnelse om att allting förändras – och att varje period, även den här, till slut går över.